Aftonbladet – 12 november 1847, sida 3

relse, omfamnade han psin syster med allt det lugn som var honom möjligt, och den brännande tår, som mot hans vilja föll på hennes bleka kind, var det enda som vittnade sannt om hans dju)a, men kufvade smärta. Han reste — och när ban sedan återkom, hade den för honom blott flygtigt strålande stjernan redan gått att lysa på en annan himmel. Elva skref ofta och långt om sin kärlek och lycka. Brefven gingo genom Thorborgs hand, och hvarje gång posten anlände gick Johannes merendels ut, för att ej på länge komma tillbaka. : Tigande räckte honom sedan Elisabeth hvad Elva hade skrifvit — tigande läste och återlemnade han det, ceh om handen dervid understundom darrade något, kunde det så lätt förklaras af hans häftiga gång eller det stränga ab tet som han nyss hade lemnat. De tvänne enslingarnes oaflåtna bemödanden att förljufva hvarendres lif och skingra alla dystra moln, voro för öfrigt rörande att se. : Hade det lyckats dem, eller ttodde de. åtminstone så, hur belönade och tillfredsställde kände sg ej då deras trogna bjertan — midt uti den sakrad och torshet som omgaf dem! Om det nu likväl var denna som, trots Elisabeths yttre lugn, gnagde på hennes helsa eller om, enligt den fromma folktron, hennes stund i alla fall var kommenn, veta vi ej, men:ihon började lida sf en aftyning, som dag från dag blef-allt .mera! märkbar. Det ver ingen sjukdom, tvärtom var det under ett slags välbefinnande till både kropp och själ, som krafterna aftogo, och hon hvarken glömde eller försuremade något af allt hvad hon en gång för alla ålagt sig att fullgöra; men hur hon än sträf