Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

ker nog att förslaget är bra, men sjelf vill det ej bringa ett enda litet offer på fäderneslandets altare; det begär ett undantag för sig och sina boställen, och vill, med andra ord, förmå Regeringen att sjelf bryta sönder förslaget och derigenom göra det oantagligt, emedan det ej är sannolikt att Ständerna skola gilla ett stympadt och ej allmänneligen tillämpadt förslag. Det synes imedlertid som hrigsbefälet härutinnan tagit ett mäkta oklokt steg; ty om det än lyckas det att få Regeringen att gifva vika för dess önskan och begå den begärda absurditeten, så är det ock troligt, att, så länge Ständerna riksdag efter riksdag få emottaga propositioner om förökade militäranslag, de en gäng till vedergällning skola sluta till pungen, och hvem som derpå torde vinna, icke blir det militärbefälet. Får man deremot gifva saken en vidsträcktare vy och antaga, att militärbefälets petition är ett uttryck af aristokratiens opinion emot Regeringen, får den ett betänkligare utseende; det är då en opposition af rätt eftertänklig art och förebådar hvad Regeringen har att vänta sig för framgång på riddarhuset äfven åt sina andra propositioner; — hur dermed kommer att gå i Presteståndet, lärer väl förut vara temligen afgjordt. — Näst Regeringen, synes det som landshöfding Sandström, såsom den der förnämligast bearbetat förslaget, skulle komma att i ofvansagde fråga blifva mest komprometterad, om det skulle inträffa, att Regeringen låter förmå sig att stympa och vanställa förslaget, då det synes för honom blifva omöjligt att uppträda och försvara det; och då kan med skäl frågas: hvartill tjenade då det skott för opinionen, hans utnämnande till adelskap fått kläda? Med ett ord: Regeringen är ohjelpligt förlorad, derest den, genom koncessioner åt en liten fraktion, fortfar i sitt vacklande system att taga på båda händer, hvarigenom den slutligen gör sig alldeles redlös. Sannolikt lärer det ej dröja länge, förrän de stora tidningarna egna detta uppslag af den konservativa oppositionen all den uppmärksamhet, det förtjenar. Måtte de, hvilkas röst förmodligen säkrare höres upp på samhällets högsta höjder, med öfvertygelsens värma varna Regeringen för den snara, som här synes vara för den utlagd. I — För 2nhängare af den sannt historiska skolan, det vill säga icke den som missbrukar detta namn, utan den som vill lära af erfarenheten, hafva de Europeiska händelserna inom några månader å nyo lemnat så rika lärdomar från flere håll, till bedömznde af moraliteten hos de olika partier som kämpa med hvarandra, att man tvekar i valet hvart blicken först skall vända sig. Kanhända påkalla likväl händelserna i Portugsl uppmärksamheten i främsta rummet. Det är bekant, att detta beklagansvärda land störtades i det inbördes krigets skakningar genom de så kallade Cabralisternes intriger, korruption och despotiska handlingssätt, hvilka fingo drottningen i sina händer, och med en egenmäktig statskupp förstörde konstitutionen, för att åter svänga absolutismens och godtyckets spira öfver folket. Emot denna usurpation reste sig större deler af adeln, cortez eller ständerna, och den borgerliga befolkningen. Halfva armeen med sina generaler förenade sig med denna insurrektion. Detta föranledde hofvet att anropa Englands bjelp till räddning i nöden. Engelska regeringen begick också d2t misstaget, att gå in härpå mot det vilkoret, att drottningen skulle återställa en liberal och konstitutionel styrelse. En engelsk flotta, ankrad på Tajofloden, så att dess kanoner kunde bestryka Lisabons gator, och en annan eskader, som blockerade och uppfångade insurgenternas stridskrafter, återställde drottningen i hennes makt. Hvad har nu blifvit resultatet af denna intervention? Jo, att Cabralisterne återkommit till styret: ssmma personer, samma system och samma inflytande, som framtvungo uppresningen. Hade hofvet i Portugal drifvits af någon verklig önskan för folkets bästa, eller af något slags liberal anda, så skulle det åtminstone hafva föredragit Saldanba framför Cabral, och bildat ett regeringsparti af moderata. Istället har det kastat sig tillbaka i samma system, som fostrade missnöjet. Följden skall redan visat sig vara, att Migueliterne nu sluta sig till hofvet och båda förena sig i och för samma syftemil — alt förstöra konstitutionen och undergräfva den dynasti, hvars uppkomst hvilar på dess tillvaro. Under tiden säges det, att statskassan kommit i det tillstånd, att militären, i synnerhet befälet, saknar sin sold för tre månader och de civila tjenstemännen för ännu längre tid. Och hela denna beklagansvärda ställning är en följd af ingenting annat, än maktbegäret hos ett kotteri, som icke kan tåla att folket har några verkliga rättigheter, och som likväl, om det hade den minsta eftertsnka, omöjligen kan bemta någon tillfredsställelse af den belägenhet, hvari det försatt både sig sjelf och det allmänna. Vänder man sig härifrån till Schweiz, så ser man å ena sidan den Lkberala regeringen, som gör alla försök att på fredlig väg och genom eftergifvenhet förekomma olyckorna af ett inbördes krig; å andra det katolska separatförbundet med jesuiterna ibland sig, färdigt att tända brandfacklan. I Italien ser man öste: rikarne, som hota att med styrkans makt hindra utvecklingen af rättstillståndet och liberala inrättningar, och regeringen i Neapel, som förer en skräckregering bland sina Sicilianska undersåtare. I Frankrike slutligen företer sig skådespelet af en minister, som kommit allt längre in på reaktionens väg, medan den liberala oppositionen å ardra sidan hvarje dag förstärkes och uttalar sina protester mot systemet. Man miste tillstå, att under sådana förhållanden och när man dertill lägger den spänning, som företer sig mellan det Preussiska folket och dess regering i konstitutionsfrågan, samt den värma som sinnena hafva i Böbmen, så kan det icke sägas, att den monarkiska principen, är den som i våra dagar synes leda till