Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

ord i hennes själ, som icke jag skrifver der, eller åtminstone kan tyda. Elisabeth smålog. Minns ni, Thord, när ni en gång försäkrade mig, att ni var öfver den ålder då sådana egenskaper, som dem ninu prisar, kunde uppväcka edra sympathier — och likväl var wi tio år yngre då än nu? Också skulle säkert Thorborg, om hon hörde os:, svara er, att jag redan hunnit den lyckhga tidpunkt då man bir barn på nytt — men jag kan ännu heligt bedyra er, att hade ni, FElisabetb, velat lyssna till mitt hjertas bön, skulle det också i evighet varit slutet för andra intryck. Hos Elva bar jag återfunnit en del af er egen själ, och äfven detta kan förklara mina nuvarande känslor. Elisabeth tyckte att något likt en suck ville smyga sig fram ur hennes bröst, och samtalet afslöts, Trogen vår föresats vilja vi ej heller dröja vid den scen, som härefter följde mellan grefven och Elva. Yr af en sällhet, som hon aldrig bade tänkt och knappast kunde fatta, visste hon ej om det var tacksamhet mot Gud, som ville böja hennes knän, eller beundran för honom, som upphöjde henne, den ringa, namnlösa, af samhället på sätt och vis brännmärkta, till töreträden och en lycka, hvaråt hon ej skulle vågat sträcka sina djerfvaste förhoppningar. Rörd, glädjedrucken och ödmjuk, tryckte hon med berusning hans Händer till ögon, kinder, läppar och hjertå: : Elva — min, min Elva, icke sån, hviskade han och böjde sig ned öfver den hulda, veka