Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

gestalten, som ban omslöt cch upplyfte i sins armar, här vid mitt hjerta skall du hvila cch för oss båda förverkliga den himmel, som du skådat i dina barnsliga, oskuldsfulla drömmar Allting blef härefter utfördt så som grefver hade uppgjort, och en leende, fridfull sommarqväll mottog och afgaf den lyckliga Elva löftet om en evig, osviklig tro, inför sin gamle, aktade lärare, samt omgifven af de enda menniskor hon ännu lärt känna och älska, Elisabeth och Thorborg. Det var sannt att hon saknade Johannes, men om honom få vi tala längre fram. — För resten voro der inga vittnen, utom den redlige skolmästaren, Hervoni och jungfru Lisa, på hvilkas tystlåtenhet man tryggt vågade förlita sig. Den unga bruden — skön och salig som en madonna — med myrtenkronan öfver den rika massan af långa, nedfallande lockar med hvilka ingen slöja kunnat täfla i glans och yppighet — bar en drägt, lika enkel som dyrbar, af. svart lyonesiskt sammet, hvars djup: veck sammanhöllos förmedelst en gördel af rosenstenar, som grefvens mor hade burit vid et dylikt tillfälle. Intet smycke prydde henne föl öfrigt, utom ett par mohriska armband af ambra och koraller, hvilka Elisabeth hade skänk! henne efter farmodern, och hon derför ansåg som ett dubbelt minne. Hennes sällhet var för stor och hög att ;låta henne synas glad, mer när hon kväböjde för att mottaga välsignelsen kunde man icke misstaga sig. om den helig: fröjd och frid som bedde i hennes hjerta, hyvil ket dock förut bade kämpat mingen strid vic tanken på ett öfvergifva Elisabe!h, som å si sida motstod alla förenade böner att lemna de: