Aftonbladet – 12 november 1847, sida 2

samt att en sådan konungamakt, som i Norge, då är vida mer afundsvärd genom sin lugna ställning, ehuru mycket skriket deremot har att invända. RELIGION OCH CHRISTENDOM. Nedanstående bref har först varit ämnadt att uppläsas i Skyddsföreningen, men för att ej Upptega tiden derstädes, blifvit inlemnadt till Aftonbladet för att meddelas en större allmänhet. Ehuru läsaren torde hafva ett och annat att erinra vid språket i detta förtroliga meddelande, stall dess innebåll dock säkert intressera, för den naiva bjertlighet och det goda förstånd, hvarmed författaren yttrar sig i dessa höga ämnen, serdeles då man besinnar, att dessa betraktelser äro af en handtverksgesäll, således ur en sambhällsklass, hos hvilken de högre stånden ofta göra sig mindre föreställning om bildning och sjelfständigt omdöme. Med tidningsposten. sistl. tborsdsg inhemtar jag, att uu varit framme i Skyddsföreningen igen, och denna gång råkat i delo med den aktningsvärde rektor Schmidt. Det är då icke ut:n en viss ledsnad jag inom mig känner, att om jag varit närvarande, äfven jag kännt mig uppmanad, att uppträda som hans motståndare. Jag nedskrifver här nu några rader, dem jag lemnar i ditt val, att antingen i föreningen öppet andraga, eller ock meddela rektor Schmidt enskildt. Måhända kunde det likväl vara g2gneligt, om du ville begagna det förra alternativet; ty ett öppet språk skola vi föra, på det man ej må misstaga sig på oss, ej heller på dem, bvilkas talan vi söka att framföra under de mera upplystes omdöme! — Utan att i ringaste mån hafva för afsigt att vilja klandra presterskapet i allmänhet, ännu mindre hr rektor Schmidt som enskild, dels emedan jag är förvissad, att han anfört endast hvad som är en följd af innerlig öfvertygelse, dels ock derföre, att jag alltid skall veta att högakta och värdera hr rektorns personliga sätt, förtjenst och förmåga som lärare, så mycket mer2, som jag h:r honom, i egenskap af sådan, att tacka för ganska mycket; — oansedt allt detta, säger jag, kan jag ej undgå, att mot hans anförande i Skyddsföreningens sednaste allmänna sammankomst, det jag genom tidningsreferater fått del af, likväl våga ett eller annat inkast. Herr rektor Schmidts anförande, så vidt jag kunnat fatta, går ut på att vederlägga, hvad skräddaregesällen Renhult i ett föregående 2nförande sagt, eller velat säg2, om naturvetenskapernes tillämpning vid barnaundervisningen. Det är hufvudsakligen vid ett enda vigtigt uttryck ihr rektorns anförande, sora jag, så långt aflägse boende, tycker mig böra fästa mig. — Det heter nemligen på ett ställe: Naturvetenskapernas studium väl befordra Teligiositeten, men icke christendomen,. — För att, som kortast, besvara detta yttrande, vågar jag i allsköns enfald framkasta frågan: Kan någon christendom finnas, der ingen religiositet finnes, och, om sådan finnes, hvad är densamma värd? Eller, å andra sidan, kan man, efwer vår tids begrepp, vara religiöst sinnad, utan att man nödvändigt måste vara christlig? — Jag skulle aldrig kunna förmås att svara ja på dessa frågor, utan många och svåra betänkligheter. Icke mera jag är hemma i naturvetenskaperna, så finner jag likväl intet i naturen, som fcke bjuder mig: Kärlek till Gud och kärlek till mina medmenniskor. Oeh hvad bjuder väl christendomen mig mera? Jag vet ej rätt, om en hvar, eller ens någon inom detta aktningsvärda samfund, af ofvan framställde frågor, är i tillfälle att sluta till detsamma som jag; men för min svaga blick vill det syn:s, som vore christendom, utan religiositet, likasom ock religiositet, utan christendom, tvänne förhållanden, som ej låta sig tänkas. Och hvad angår naturvetenskapernes tillämpning på barnaundervisningen, så har jag likaså en enfaldigt uppriktig fråga att göra. Hvilketdera är, — om jag så får uttrycka mig! — filosofiskt rättast: antingen att bibringa barnet ett begrepp om en Gud, det Han sjelf gifver och det barnet med alla sina fem sinnen kan fatta, eller att vilja i detsammas minne inprägla en id, vore den än gudomlig som christendomens? — Gerna vill jag tro och medgifva, att barnet oftast tror, hvad den äldre menniskan säger att det bör tro, likväl kan jag icke undertrycka min mening: Jag hyser mera tryggt förtroende till en tro, grundad på öfvertygelse, än till en blind tro, som saknar ett naturligt stöd; jag kan ej lita på en sådan som den sednare. Ty huru ofta se vi ej menniskor begå brott äfven mot sin öfvertygelse, cch huru mycket oftare skall det ej då ske, der ingen öfvertygelse finnes? Når öfvertygelsen är svag, huru mycket svagire skall ej då den sväfvande tron vara; jag fasar och bäfvar vid åtankan härpå ll — Här är nu midnatt, och jag borde gå till hvila; den framfarna, såväl som den stundande degen bjuda mig det; men ämnet är vigtigt, och vigtigare än de verkliga hvardagsbestyren: må derföre min själ ännu en stund vakal — Jag håller just i dessa dagar på med, att; vid lediga stunder, studera en bok: Familjemödrars uppfostran eller Menniskoslägtets förädling genom qvinnan, af Aime Martin, hvaruti förf., på ett ställe der han talar om Guds studium i Evangeliumn, citerar som motto ett yttrande af madame de Staöl, der hon säger: Man skall hädanefter icke kunna återgifva någon ungdom åt vårt slägte, om man icke återvänder till religionen genom filosofien, och till känslan genom förnuftet. — Huru djupt hade icke d nna qvinna studerat sig in i folkens själl Säkerligen hade hon, likasom en hvar, med oväld, kan göra, funnit, att nästan öfverallt bland de mest obildade menriskorna, hvar TIS RAGE ORKEN NAN TOP SKE ERE DE EF INO Sör