Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 2

Pablendorff fordrade antingen ett återkallande af hvad de yttrat, eller ock upprättelse på annat sätt. Heta och obetänksamma å ömse sidor, samt för tillfället upprymda, ant gs det -ednare förslaget; man skulle slåss, på hf och död. I detta ögonblick anlände jag händelsevis till stället. Underrättad om anledningen till tvisten och den olika utmaningen, föreställde jag dem hur orätt och dåraktigt det v re at! blott för några, kanske bide tankoch meningslösa ord, vänner emellan spilla det blod, som endast borde rinna för fosterlandets ira och fienders svärd, samt lyckades omsider försona de stridande, ehuru jag i mitt sinne delade flertalets mening. Från den stunden förskref sig sedan Axels och min förtroliga bekantskap cch tillgifvenhet, eburu olika vi voro till lynnen och karakterer, eller kanske just för den olikhetens skull. Ett renare bjerta eller en oskuldsfullare tro lär roan svårligen finn2, och jag nändes aldrig beröfva honom någon af sina ljufva inbitlningar, hur ofta jag än var färdig att ömka henom derför. Stackars gosse! han var lycklig com fick dö utan att se dem skingradel, Säg tvertoran, vidtog amiralen, som under Albrechts berättelse icke allenast hunnit blifva blidero till sinner, utan äfven att uppgöra en nnsn operstionsplan, säg snarere det var skada stt ban j fick lefva, till egen fromma och anIras omvändelse och båtnad, ty jag kon ver-; gen höra och förstå att han iade mod och jera i bröstet, och att sf den yrglingen med; iden blifvit en för!rifllg man — ea sådan som cariar akta och qvinnor älska — ehuru det gör i t just skulle stå i vägen för Ursäkta mig, gosse, att jag i min jag vill å att till och lig, sc! så. het pressade dig för hårdt min sida förlåta din hilla fåfänga at med för onkel söka dölja din korg; Hu nomntränglig och grannlaga Eli-abeth varit san