dem aista samhetsirinet och personligt oberoende. Ibland ett folks majestätsrättigheter är dess i lag grundade och betryggade yttranderätt en af de förnämsta. Tryckfrihetslagen i gällande kraft är en regeringsform i stort för alla möjliga regeringsformer i smått. En sådan lag, om någon, måste ovilkorligen vara allmän, utan något slags hänsigt till person. Konungen får icke hafva den minsta skymt af företrädesrätt till tryckfrihet framför den ringaste enskilte. Kristendomen, som är vida mer än alla throner i verlden och alla samhällsskick för dagen, fordrar oeftergifligt, att samhället allt mer och mer skall förklara och förfullkomliga sig till ett lefvande uttryck af Guds inneboende anda, och förutsätter, i följd deraf, såsom rättighet och skyldighet för hvarje samhällsmedlem att, hvarhelst han är ställd, han står såsom rätter målsman för rättfärdishet och sanning. För vinnande af detta ändamål erfordras för hvar och en tillträde till ljuset, på det att så väl ond som god gerning må utan anseende till person kunna i ljuset framhafvas och bepröfvas. Denna möjlighet för den menskliga gerningens eldprof och sofrande är ett af vilkoren för kristendomens obehindrade framgång. Vill man ett kris:ligt samhällsskick, så måste man ock vilja ljuset i hvarje vrå; vill man åter icke komma till ljuset, så bar den högste af alla lagstiftare redan i förväg angifvit skälet dertill, npemligen att cerningarne äro onda. Men nu är tryckfriheten ett af de verksammaste medel, som af en allvis Försyn är vordet gifvet fili rättfärdighetens befästande, sanningens framhafvande och allmängörande och till ett starkt föreningsband emellan alla dem, som älska sanningen. Allas båtnad är gemensamhet i arbetet för det goda, hvilken åstadkommes genom likstämmighet i åsigter, medkänsla, erfarenhet och förhoppningar, hvilken åter särdeles genom tryckfriheten möj!iggöres. Hvarje enskild menniskas rätt till tryckfrihetens lagenliga bruk är detsamma som en del af hennes rätt att genom sin insigt, sin erfarenhet, sin dygd, sitt lidande, sin hela verksamhet, tillhöra det hela såsom del, och såsom sådan tillgodonjuta det helas kraft. Då för ett folks bestånd, d. v. s. för dess fortgång till fullkomlighet, den offentliga tankens utveckling till kraft, höghet och gudomlighet, och samhällskänslans till renhet, godhet och sanning äro af den allrastörsta vigt, måste ock den enskildes tankefrihet och yttranderätt för samhället vara beliga ting, på hvilka ingen medelst godtycklighet får bära fräck hand. Häraf den absoluta fordran, att sanning och lögn må kunna uttalas under vilkor af enahanda äfventyr för så väl den ene som den andre. Svenska folkets tryckfrihetslag är till sin anda rent christlig deruti, att den, utan andra hinder än de för alla gemensamma och inom lagen uttryckligen beskrifna, medgifver hvars och ens rätt till ordets fria bruk, Förutseende .behofvet deraf, att i ett protestantiskt christligt samfund pro!est inom hvarje andlig eller verldslig verksamhetssfer måtte lagligen kunna ske, har den garanterat hvarje svensk medborgare en ganska vidsträckt yttranderätt, så att under iakttagande af vissa vilkor hvarje ämne, som kan komma under mensklig ompröfning, får i tryckt skrift behandlas. Blefve det nu en möjlighet att bortdemonstrera tryckfrihetslagens tillvaro för det bestämda ändamålet att skydda hvars och ens rätt till tankens och ordets sjelfständiga bruk; upphörde tryckfrihetslagen att vara allas gemensamma tillhörighet eller att skydda medborgaren såsom medborgare blott; kunde man än på ena hållet, än på andra bortförklara tillämpningen af lagparagrafen och dermed åtföljande rättighet; vore det än presten, än skolläraren, än den tillförordnade tjenstemannen i allmänhet, som ej finge tillgodonjuta den offentliga yttranderätten oqvald; kunde än den ene, än den andre småtyrannen, som en annan Gessler; låta uppsätta hatten och göra veterligt, att blott man icke stöter honom för hufvudet eller störer hans intressen, man gerna fritt må yttra sig: då — man invände hvad som heldst — är godtyckets, vå!dets och lögnens rätt, i stället för sanningens, rättvisans och frihetens lagstadgad; men för en rätt medaborgerlig frihet är ingenting vigtigare, än att sanningenmå kunna. framtränga från och till alla riktningar af sambhällslifvet.. Under ordet sanning ville jag inbegripa hvarje i folkets bjerta och förnuft antingen såsom omedveten instinkt, dunkel aning, djup känsla eller bestämd öfvertygelse inneboende sträfvan till eller förmåga af godhet, förnuftighet och duglighet. Att nu vilja införa godtycklighetsprinciper för en stor del af samhällets mest bildade medlemmar, under förevändning att den för dem mer än för andra vore moraliskt nödvändig, skulle otvifvelaktigt kasta samhället tillbaka flera årbundladen: Det låter visst vackert, att sju högre någons ställning är inom intelligensens eller moralens område, ju större blir ansvaret för åsidosättandet af just de skyldigheter, som honom in specie åligga; men jag hemställer till hvar och en, om icke denna sats skulle kuzna blifva ganska vådlig, i den stund man frånkänner lagen den rättigheten att afgöra, om skyldigheterna verkligen äro åsidosatta, och uppdrager en sådan ompröfning åt det enskilda godtycket-hos -dem, -som möjligtvis icke alltid stå nog högt inom intelligen sens eller moralens område, för att kunna helt och hållet frigöra sig från skefhet i åsigt och egenmäktighet i bepröfvandet. Då herr professor Palmblad finner kansler och prokansler hafva makt och myndighet att tilltala en pligtförgälen ekademisk lärare, har hr prof. dermed icke styrkt, att något tilltal skulle kunna ega rum för andra fel än sådana, som lagen ansett innebära pligtförgätenhet. Äfven i de Tall; der läraren i och för sin enskilda vandel kan tilltalas, har fagen-uppdragit en bestämd gräns. Den tillåter icke uppenbara laster, men ställer honöm ej till ansvar för det att han t. ex. enskildt snusar eller tuggar eller röker, så osnyggt också detta i.sig sjelft kan vara. Icke måtte det väl bero af kanslerns eller prokanslerns nyck och enskilda tycke, huruvida en akademisk lärare skall anses i embetet eller inför lagen hafva felat? Eller hvar fiones ett enda ord, som antyder, att någondera af dessa högre embetsmän skulle, i stället för lagens konstitutionernas, reglementenas, stadgarnas ord få lägga sitt subjectiva tycke till grund, när frågan gäller att pröfva hvad med pligtförgätenhet förstås. Kansler eller prokansler kan ju icke å embetes vägnar ålägga .den akademiska läraren att. skrifva i tidningarne, icke heller måtte någondera af dem kunna förbjuda honom sådant. Att åter föreskrifva honom huruledes han skall arbeta i ett fack, som icke lyder under deras domvärjo, måtte väl icke heller rimligen kunna yara deras sak. Jag föreställer mig, att läraren sysselsätter sig på lediga stunder med ett särskildt yrke; han t. ex. svarfvar, snickrar, idkar jordbruk eller dylikt... Kan nu kanslern eller prokanslern, för den händelse, att läraren begår stora misstag i detta-yrke, hvarigenom han möjligen kan få hela svarfvareoch snickaregillet, ja sjelfva landtbruksakademien, till hufvudfiender, förekalla den mindre skicklige handtverkaren och förehålla honom hans oskicklighet att såsom lärare vid akademien lemna arbeten, som .svarfvareskrået måste underkänna. Det är sannt, att det hör till goda seder att lemna godt arbete, men skall väl läraren ansvara för hvad snickaren felat? Hr prof. Palmblad anser mag. Siljeström böra inför Nya Eleme mm oo —-— 8 M Mat MA m-e eS PO VM -— er pve ee pe NS DHA NS MmM Sm mm en SS ÅF FI ET ARA Ae Ar