Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 2

biskopens utlåtande i läroverksfrågan. Den sak, br L. behandlar, rör förnämligast konstituerade tjenstemäns rätt att ej kunna godtyckligt afsättes, eller af sina förmän näpsas och tilltalas för bandlingar, liggande utom tjersten. Som man ser, utgör saken en vigtig principfråga. Skribenten i Tiden blef hr L. svaret skyldig. Hr L. har nu ytterligare velat hafva frågan utredd, och för detta ändamål skrifvit en ny uppsats, att införas i Tiden; men hvarmed han vändt sig till Aftonbladet, sedan red. af Tiden nekat artikelns införande der. Vi villfara mag. L:s önskan, och jåta artikeln inflytez, jemte hans skrifvelse derom till Afionblads-red., så lydande: Till Redaktionen af Aftonbladet! Då hr professor Palmblad ansett hosföljande icke kunna oförändradt införas i Tiden, dels derför att tvistefrågan om skilnaden mellan juridisk och moralisk rätt icke är löst, dels derför att saken numera förlorat i intresse, dels ock emedan jag skall påbördat hr professorn andra grundsatser än dem hr professorn i silt svar å anmärkningarne uttalat, äfvensom sökt vederlägga honom på ett mindre värdigt sätt, får jag hos red. ödmjukligen anhålla om skriftens införande i Aftonbladet. Frågan är af alltför vital natur, för att ej böra undertryckas. Hvad angår skilnaden mellan juridisk och moralisk rätt, vet jag mycket väl, att i olika länder kan afståndet emellan dessa begge begrepp blifva ganska olika. Men för så vidt vårt lands lagar, författningar och samhällsskick kunna sjelfve uttrycka sin mening, synes mig denna vara, att äfven der förmän fått sig den makten anförtrodd, att efter eget skön tillsätta eller afsätta underordnade, detta aldrig så får tydas, att någon rätt eller makt blifvit dem öfverlåten att göra orätl, utan att hela deras innebafvande makt är till för att kunna utan omvägar verkställa det, som verkligen är moraliskt och lagenligt rätt. Om också ingen kan ställa dem till ansvar för öfverträdelser af samvetets och den skrifna lagens oförtydbara fordringar, så hafva de dock ingen legal rätt avt göra det som ondt är. Att antaga den principen, att, hvarhbelst en auktoritet icke kan åtkommas för sina omoraliska åtgärder, der skulle den hafva legal rätt till desamma, är enligt mitt förmenande ett djupt missförstånd om lagens anda och mening. Icke får väl begreppet af legal rätt så förklaras, att dermed förstås oåtkomligheten för missbruket i virkställigheten af lagens mening? Att en eller annan kan med stöd af en lag, hvilken omöjligen kan förutse alla de särskilda tillämpningsfallen, blifva brottslig och gudlös, måtte ej vilja säga, att han bar juridisk rätt till något sådant. Om också det låter sig göra, att med lagen i hand vara obarmhertig, så måtte detta likväl vara förtydning, icke tlydnirg; missbruk, icke bruk enligt lagers mening af s. k. juridisk rätt. Om ock en menedare kan med lagen i hand freda sig för åtal, har han väl derför legal rätt till mened? Hvad lagen velat medgifva honom, är ju tydligen att värja sig genom ed, icke genom mened; ty öfverbevisas han om motsatsen, straffas han ju för en ond handling. Hvad särskilt vidkommer den förhandenvarande frågan om auktoriteters rättighet att genom maktspråk mot underordnade indirekt ingripa i dessas utöfvande af yttranderätt i tryck, har jag i närliggande skrifvelse sökt efter bästa förstånd förtydliga min mening. Om jag dervid genom otillbörligt stridssätt gifvit grundad anledning till anmärkningar, derom torde de bäst kunna döma, som med uppmärksamhet följa skriftvexlingen. J. Lundbergson. Då det af hr professor Palmblad från förf. till en recension af Pedagogisk tidskrift införväntade svaret på anmärkningarne emot dennes till direktionen öfver nya elementarskolan ställda uppmaning till godtyckligt bruk af s. k. egenmäktig (avtokratisk makt) under en längre tids förlopp icke blifvit synligt, anser jag mig af flera skäl föranlåten att återupptaga den väckta frågan om konstituerad ljensier muns rätt, oberoende af det väntade, men möjligtvis aldrig kommande svaret. Dels fordrar sakins intresse, att diskussionstiden icke, genom alltför långa afbrott, öfver höfvan utsträckes, dels finnas uti hr prof. P:s genmäle å anmärkningarne grundsatser uttalade, som jag af själ och hjerta bekämpar, dels ock har Aftonbladet i sitt försvar för min i frågan yttrade åsigt framkastat tankar, hvilka af mig icke böra med tystnad förbigås. Sedan det i våra dagar verkligen kunnat blifva en tvistefråga, huruvida konstituerad tjensteman, lika med hvarje annan medborgare, skall ega tillgodonjuta den offentliga yttranderätten, i enlighet med hvad gällande tryckfrihetslag förmår, är det af yttersta vigt att frågan fullständigt utredes. Nogsamt kännande, att jag, äfven med bästa vilja, icke förmår att så fullständigt som vederbör utveckla ämnet, byser jag dock det hopp, att andra, hvilkas tid bättre medgifver, och hvilkas kall är mer egnadt att åt undersökningar af ifrågavarande natur lemna tillbörlig sorgfällighet, skola med grundlighet och oväld fortsätta den vigtiga frågans lösning, sedan blott undersökningen en gång på allvar blifvit börjad. Med hufvudsakligen fästadt afseende på bestaffenheten af de nya läror man försöker inympa på samhället, kan jag likväl vid detta tillfälle omöjligen anse för likgiltigt, med hvilken jag bar äran att kämpa. Redan det, att hr prof. P., lärare vid ett universitet och innebafvande bildningens högsta grad, uppträder till försvar för öppet angrepp på mina och många andras nära sagdt oafhändliga rättigheter, sätter saken på spetsen. Ty kan en högt bildad universitetslärare och publicist till den grad missförstå betydelsen af tryckfrihetslagen, att han låter den enes eller andres kall in specie modifiera lagens allmängiltighet, är fara värdt, att ganska många af rikets högre embetsoch tjenstemän dela samma fördom och kunna genom sitt inflytande inverka till personlig rätts förfång. Inom sjelfva principen ligga dock vida starkare föranledningar till allvarlig strid. Ett folks djupt inneboende öfvertygelse och föreställnivgssätt om personlig rätt skapar, om ock oförmärkt och småningom dock säkert, dess blifvande samhällsskick och bestämmer, åtminstone till någon del, ovilkorligt öfver dess framtida öde. En inkräktning på tänkesättet är en inkräktning på verklighetens område. Också har sällan något långvarigare samhällslidande uppstått, som ej i falsk eller skef åsigt haft sin första upprinnelse. Ju flera träldomselementer få insmyvga sig i det