Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 2

hon kominanr, tänkte Albrecht, der han satt — det har blott varit en dåraktig fördom som jag sjelf ej kan begripa. Om Axel lefvat, skulle jag troligen slIdrig velat locka henne stt förråda sin trohet, men nu — hvad ondt kan jag väl göra den döde? Det lyster mig visa den enfaldige gubben att jag ej förgäfves sökt eller söker något så lumpet som en qvinnas gunst ... men hvad hon dröjer ... det ärlikväl vid denna tid hon hvarje afton plågar gå bit... kanske ansr hon redan instinktmessigt faran... nej! der kommer bonl Elisabeth närmade sig långsamt, med en bok i banden, utan att blifva Albrecht varse — deita stadgade i ögonblicket hans beslut. Stödjande pannan mot den ena handen, ryckte han hastigt till sig ett rör med den andra, och började teckna initialerna E. och G. framför sig i sanden. Vattnets s:kta, men jemna sqvalpningy,. i förening med en till utseendet djup tankspriddhet, kunds lätt inbilla den med sll dylik förställning obekanta Elisabeth, att han icke hört hennes lätta fjät på den mjuka marken, ehuru han i sjeliva verket var idel öra och uppmärksamhet — och i det samma han såg upp samt var rära att låta ett litet utrop af öfverraskning undfila sig, fjettrades både hennes steg och hennes tunga, då ton hörde honom sakta utt:la hennes namn. Åldrig, aldrig skall bon veta hur oändligt jag tillber henne, suckade han ballhögt — nej, nej! benzes kärlek kunde tt tillköra honom,somsEknade henne sjelf i ähet cch renhet — hon ör för hög och ljuf för mig) — Elisabeth hörde cj mer.: Darronde och fattsd ef en oförklarlig I g hon ig åter derifrån. Albrec och ett ende spelade på hans f Unga ficka, akta dis! ibaka — du känner detta ieende förut — dot har varnat digt...f fingt ängtl... Taranteln her redan stuckit sitt of.v det Undgr ej oder ov. (Forts.)