Aftonbladet – 27 oktober 1847, sida 2

Tro mig du, nu släpper han inte flickan för: än han har henne på sina fem fingrar. Det är ändå en präktig pojke — alldeles som jag när man retade mig... precist likadan! Men hvarken så stadgad eller god som du var, redan i ungdomen, invände amiralskan, och i alla fall — jag är så barnsligt rädd, min egen gubbe, satt vi i framtiden skola få någonting att förebrå oss, genom at så der på sätt och vis nästan utmana ödet. Kära, hjertandes engel,, svarade amralen litet otålig, hvad kan man väl få ait förebrå sig, då man endast har andras välgång till syfte? Det vore ju helt olika, om vi sökte b-främja vår egen fördel, eller ville tvinga dem, mn bär är ju inte snnat i fråga än att på kristligt och erdentligt vis få dem pinkära i hvarsnn, det vill säga lära dem att inse och uppskatta hvarandras förtjenster, hvilket aldrig kan slå felt att de icke göra vid förtroligare bekans kap? Det är bara dit, förstår du, jag ville bogsera dem, sen må de i Herrans namn styra för sig sjelfva, och det vet jag då visst, att till giftermål kommer det ej, så framt de icke ömsesidigt älska hvarandra — dertill är han för mån om sin frihet, och hon för stolt.n JI:g hoppas du har rätt, mia vänn, sviraic amiralskan, ch att misa farhågor blott öro tomma griller. Var så god och bjelp mig med saloppen, sä behöfver jag ej ringa rå Asnette — jag lofvade trädgårdsmastera att gå ned i vinkasten. Inedlertid satt Albrecht med kborslagda ormir på on gräsbänk nere vid jip, tant full: hu: jod mot en pil, hvars ling, k:otiga grenvs ieste sig ut öfver vattnet, fåflngt sträfvan alt iamaa de a, genom ki inliga a börjorn: Det var eljest Hlisabetbs fivoritolats och bar namn af bkennes Lycke,. Hit gick hon ofi3 att drömma, ellerläsa, och sällan stördes det lila fridlysta området al någon annan. Må