Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 2

sin vanliga middagspromenad, men jag väntar henne hvart ögonblick tillbaka. Den pratsamma jungfrun hade knappt slutat sin barang och infört de resande, förrän en vagn hördes dåna i porthvalfvet, och inom några få minuter ligo de båda systrarne, efter tjugufemårig skiljsmessa, i hvarandras armar. Inga ord, blott leenden och tårar, vexlades immerfort dessa första ögonblick, och sedan — hur forskande sökte man ej att igenkänna åtminston2 något af de fordna drages, hur mycket hade man ej att påminna och säga hvarandra! På en gång glädjedrucken och smärtsamt upprörd vandrade Wendela genom de rum, der: sjelfva väggarne hade ord att hviska till hennes hjerta. Mycket var förändradt, men mycket sig äfven 1.kt, och deribland båda hennes föräldrars arbetsrum, hvilka voro helt och hållet bibehållna i sitt gamla skick. Der stod ännu fadrens skrifstol på samma plats der han så mången gång hade gungat de yra flickorna i sitt knä. Hans käpp, hans snusdosa, hans skriftyg, till och med den penna han sist begagna, allt stod eller låg ännu ordnadt så, som den gamle, nästan! pedantiskt noggranne, mannen alltid velat hafva det, och hans vaxstapel hade icke varit tänd sedan han sista gången sjelf släckte den I modrens kabinett var det likaledes orubbadt, och på arbetsbordet såg man ännu en bok uppslagen så som hon lemnat den efter sig. En påbörjad fin sticksöm låg i en liten arb:tskorg, ett prof på Wendeas skicklighet och fltipensionen. På soffan låg en shawl och ett par handskar — med ett ord, det såg ut som hade rummen nyss blifvit öfvergifna af sina invinare,