Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 2

petit palladium för aålla en engelsmans civila, politiska och religiösa rättigheter., Of VV BROTT OCH FATTIGDOM ). AF Å. LINDEBERG. Detta är historien om tusentals fattiges lif. Hon kunde ytterligare förlängas med mångfaldiga skisser af enahanda beskaffenhet; men jag har här icke gjort mig till uppgift att skrifva romantiska utkast, hvilande på verklighetens grund; jag har endast velat erinra om häuru sarehällslagarne i århundraden gjort och till en väsendtlig del ännu göra allt hvad de förmå att skapa fattigdom och framkalla brott, alt sålunda framtvinga behofvet af fängelser och välgörenhetsanstalter, samt att med allt detta underhålla och föröka det onda de föranledt. Hade man från början gjort den fattige rätt, så skulle man ej nu hafva så stort bohof af att göra honom godt. Had2 man icke i århundraden misshandlat, förnedrat, brutaliserat honom, så skulle man ieke nu behöfva ytterligare nedsätta honom genora detta deltagande, dehna välgörenhet, som börjar med att förklara, att han är eländig, bjelplös, omyndig och förtappad. Nu bar imedlertid saken kommit derhän; nu lida vi af våra fäders och våra egna misstag, egennytta och högmod. Nu måste hjelp skaffas för den sjuka samhällskroopen: nu är det ej nog att pjunka och klema med de sjuka benen, att säga vackra fraser om deras lidande; man måiste göra sig reda för hvarifrån detta kommer. Det skall då befinnas vid en allvarlig undersökning, att ej blott benen äro sjuka, utan att hela kroppen är det, att mage, bröst och hufvud äro angripna, ja, att både ben och hufvud förnämligast äro sjuka derföre, att mage och bröst äro det. Med 2ndra ord vill detta söga: det är de s. k. bättre klassernas förderf, deras ekonomiska, och deraf vållade andeliga obestånd, som skapat och underhillit de dåliga samhällsinrättningarne och de ringares förderf. Detta förderf, klagar man, är stort, förfärligt, dagligen tillväxande, och man anför som bevis lättjan, sedeslösheten, fylleriet, de många oäkta barnen och allt annat, dels verkligt, dels inbilI.dt, ondt. Ja, visserligen är förderfvet omisskänneligt, men hvem har vållat det? Jag har nyss anfört några af orsakerna; jag går nu att om ej fullända listan, åtminstone föröka henne. Man klagar öfver fyllerict. Hvem har framlockat det? Härtill skall man ej underlåta att, svara: Gustaf IHI:s kronobrännerier och de många styggelser de föranledde. Det är så Jält att skjuta skulden på en enda person, som längesedan multnar i grafven.. Man tyckes dervid vilja glömma, att redan wunder riksdagstiderna var bränvinet ett vid hvarje riksmöte återkommande diskussionsämne, hvarmed lagstiftningen kastades af och an mellan partierna, att det än förbjöds, än tilläts; att Gustaf III:s finensoperation redan 30 år förut varit föreslagen af Ständerna; att hen sjelf snart insåg dess skadlighet; att han redan två år efter dess vidtagande sade derom: Det enda fel jag begått, eller rättare: som man kommit mig att begå, är affären med bränvinet; att han derförevid 4786 års riksdag föreslog bränvinsbränningens frigifveande mot en skatt af 48 tunnor guld, men att den aristokratiska oppositionen ej blott sjelf förkastade hars proposition, utan äfven förmådde Bondeståndet ati göra det, emedan den begärda summan ver alldeles odrögligt stor för Sverige och Finland, ehuru, i förhållsnde till myntvärdet, jemt lika stor med den, hvarull vår tids Ständer beräknat den, ensamt af dem, fastställda bränvinsbrännings-b2villningen för Sverige allena; att Gustaf III, oaktadt ett alslag, likväl följande året 1787 sjelf frigaf husbehofsbränningen, ehuru kronobrännerierna derjemte bibehöllos, och bibehöllos i fjorton år efter vårt nuvarande statsskicks införande. Nej. Fylleriet eller rättare bränvinet: dess orsak och medel har sin grund deruti, att det blifvit ett statsmakternas öfverläggningsämne. Så lyckligt det är för en sak af allmän vigt, att granskas och diskuteras, när sådant sker af upplysningen och sakförståndet, så olyckligt är det när sådant sker af medelmåtten och den välmenta kortsyntheten. Sådant har fallet varit med bränvinet. Man har talat, skrifvit, lagstiftat derom och förgätit, att detta skulle göra det till föremål för uppmärksamheten; att folket härigenom skulle lockas att deivid fästa sida tankar och sin verksamhet. Hade roan i stället aldrig ansett bränvinet annorlunda än som ett ingrediens i den enskilda hushållningen eller ett föremål för näringsindustrien; hade man behandlat det såsom brödbakning, slagt eller brygd, så skulle för närvarande icke mera öfverflöd finnas på bränvin, än det finnes på bröd, kött och dricka. Nu har man begått den förnuftsvidrigheten, att på samma gång man beklagar sig öfver bränvinets olyckliga följder, vilja göra det till en betydlig inkomstkälla för staten. Häraf skulle nu följa ettdera, antingen att intet bränvin brändes och staten derigenom förlorade en påräknad tillgång, eller att mycket sådauvt tillverkades och staten vann derpå. I båda fallen skulle det goda syftet medföra ett ondt, och hvilketdera som hände, skulle det allmänna förlora i moraliskt eller fivancielt hänseende. Staten har derigenom antagit den förkastliga grundsats: det onda må vara tillåtet, blott jag har nytta deraf. Hvarest man så legstiftar, klage man åtminstone icke Se Aftonbladet J4 218—9299 295 9209 933 936.