Aftonbladet – 23 oktober 1847, sida 2

ji Dessa Stäpdernas lagstiftningsåtgärder voro kväl ej de enda, som verkat sill bränvinsbrukets spridande; Regeringen har troget mnäckt dem handen genom författningen om fylleri och dryekenskap af år 4843 Man blef, till följd deraf, straffad för det man supit och man söp mer i förtviflan öfver straffet. Nu kom en tredje olycka öfver landet: nykterhets-en!usiasmen. Det är en af ålder erkänd sanning, att an ej bar någon farligare fiende, än en oförståndig vän, och detta har nyssnämnde entusissm omisskänneligen bestyrkt. Ara åt de goda äfsigterna! Dem förnekar ingen; men man kunde ej vidtaga en sämre utväg till deras vinr nande, än när man spridde löjlighetens skugga öfver det vackra syftemålet. Också tala brottmilstabellerna så tydligt härom, att det är omöjligt att missförstå deras röst. Sedan nykterhetsväsendet kom i svang, hafva nemligen fylleribrotten — jag måste här benämna dem så, emedan lagen qval:ficerat dem dertill — så hafva de osflåtligen tilltagjt och det i större progression än nigra andra. Från 48533 till 4844, således på tio år, ba de nämligen varit 23540 — 2610 — 27147 — 2719 — 2531 — 2738 — 3699 — 53942 — 4170 — 3884. Regeringens misstag, i förbund med entusiasternes, ha således Jyckats att rikta vår brottmålsstatistik med några tusen flera brott om året, hvartill ytterligare komrsa de mot oloflig bränvinsbränning och försäljning, som utgöra 2300 årligen. Till allt hvad det allmänna sålunda åtgjort, för att försämra den fattiges belägenhet och göra honom ännu fattigare och uslare, får man ytterligare tillägga hvad det enskilda lefnadssättet, sederna nch exemplen hos de bättre klasserna göra. Den fattiga ynglingen eller flickan, som kommer i tjenst eller lära hos s. k. bättre folk, hvad se de der? Jo, de hållas i en förnäm afsöndring från herrskapet, förvisas till drängeller pigkammaren och sammanträffa ej med husbondfolket oftare, än deras tjenst ovilkorligen påkallar det. Tjena de hos en handtvergare eller näringsidkare, så hänvisas de antingen till en krog, der de insckorderas för sin meat eller erhålla de kostpenningar att derstädes sjelfva köpa sig den. De se likväl nog af herrskapets seder för att veta hurudana dessa äro. De se dem då ledas vid hvarje allvarlig, ihållande sysselsättning och söka bli dem qvitt så fort och med så liten möda som görligt är, för att skynda ut i sällskaper, på promenaden, i det ena nöjet efter det andra; se dem öfverlemna sig åt en yrande lyx, utan beräkning på tillgångarna, rysa för den skymfen att synas spara, att vara för långt efier dagens mod, att visa sig i sällskap eller ute flera gånger å rad i samma drägt, att vid sina bjudningar vara på minsta vis sämre, än den rike grannen eller den vida högre lönade förmannen. De se också följderna af detta lefnadssätt: obetalta räkningar, borgenärers täta besök, husliga bekymmer, inbördes tvister och obehag, lagsökningar och konkurser. För tjenaren hafva dessa efterdömen en omedelbar och förderflig inverkan. Lemnad åt sig self, utan någon uppbyggelse af sitt herrskaps insigter och kunskaper, men vägledd af deras lefnadssätt, härmar han dem i hvad har ser och förstår. Han vämjes vid arbetet som de, förrättar ett så ringa mått deraf och så vårdslöst som möjligt, söker att vinna så mycket han kan på de uppköp han skall göra för deras räkning och hvarvid de icke sällan, till bans och deras egen skada, alltför mycket förtro sig åt hans oerfarenhet och okontrollerade ärlighet; använder så mycket han kan disponera af sin tid till nöjen och tidsfördrif, kläder sig som herrskapet cch eftersträfvar så täta ombyten i drägter, som tillgångarna medgifva. Aro dessa knappa, som de vanligen äro, i synnerhet för de qvinliga tjenarena, så söka de allabanda medel att förbättra dem, och tillfällen dertill erbjudas snart åt flickan, om naturen icke i det yttre alltför stjufmoderligt behandlat henne. Lemnas hon i fred af husbonden sjelf eller sönerne i huset, hvilket icke ofta är fallet, så sker det deremot icke af husets vänner eller, andra tillfälliga bekantskaper. En utmärkande hufvudbonad skiljer henne från det bättre folket och visar att hon tillhör tjensteklassen. Hon ser sitt herrskap oupphörligt äflas att likna dem, som äro öfver dem; hon följer. dess vxempel, hon är angelägen om att få bortlägga den förnedrande shawletten, till en början om söndagarna och sedan att för alltid få utbyta henne emot den emanciperande hatten — — skall jag behöfva fullända teckningen? Vanligtvis föreställer man sig förhållandet i detta fall,-likasom med brottens och brottslingarnas tillväxt, såsom särdeles menligt, tror de oäkta barnens antal vara i ett oupphörligt stigande och ser äfven häri ett bevis på sedernas försämring. I synnerhet tycker msn detta vara fallet i Stockholm, hvilken stad, näst Mänchen, skall vara den osedligaste i verlden. Anmärkom först och främst, att genom våra administrativa anstalter en noggrannare kontroll öfver de födda barnen, de äkta som de oäkta, kan hållas, än som förmodligen är fallet på något annat ställe. Men utan att efterforska huru det står till i andra länder, bållom oss endast till vårt och rådfrågom de officiella uppgifterna. Vid detta förhållande har man vanligtvis jemfört de oäkta barnen endast med hela antalet af de födda. Denna utgångspunkt torde icke ) Detta stycke innefattar, i Red:s tycke, en så vågad paradox, att vi ej kunne undgå att dervid göra vår reservation, oaktadt förf. kan hafva rätt i att dot mvekna hränvinclageatiftandat inla wuar:t