Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 2

Det första ord från detta rum är lagdt på mina läppar; och detta första ord — hvilket skulle det väl vara? Det ligger alla mina landsmän på tungan. Väl stå vi här i Konungens gård, men — vi vete det alla — det är efter vår Konungs sinne, när vårt första ord blifver det helsningens ord, hvarmed vi emottaga de käraste gäster: ett nordiskt häll och säll, ett välkommen, så högt som hjertligt, till alla och en hvar i synnerhet, som efterkommit vår inbjudning, och särskildt till dem från brödrarikena på andra sidan Öresund och Kattegatt. Det är en helsning, som i dessa dagar redan oftare blifvit uttalad af dem — och i spetsen för dem al vår Konung — som kunnat bringa den på Vetenskapens vägnar. Men här är det icke vetenskapens heroör eller dyrkare, som vår helsning gäller. Den ljuder genom min mun från ett samfund af borgare, som väl veta att skatta de egenskaper, som lära menniskan att känna den verld, i hvilken hon är satt, som öppna blicken för de unders djup, i det lilla som i det stora, hvilka omgifva henne, som lära att böja och leda nalurens mäktigaste krafter i lifvets mångfaldiga tjenst — som väl veta att skatta både den rika glans, som från denna krets sprider sig öfver det Skandinaviska namnet, och den rika välsignelse för kropp och själ, som från denna kunskapens källa och kraft blifver oss alla till del — men som äro långt ifrån alt här taga 1 anspråk någon värdering och dom Det är en annan stämning, som uttalar sig i den helsning här bringas. Det är glädje öfver den drift och det behof, som åter samlar nordens män i broderlig förening; glädje öfver att det blifvit uppnådt såsom en verklighet, att de trenne folken mötas såsom en nation, att de trenne landens vetenskapsmän samlas, för att utbyta tankar och meddela kunskaper, i det ena gemensamma grundspråket; glädje i den vissheten, att ingen sådan samling kan äga rum, utan att det blifver allt mera klart och lefvande huru vackert och huru godt det är att de, som af naturen äro dertill kallade — kallade icke blott genom gemensamt tungomål, utan också genom samma hufvudriktning i tankar, uppfattning och andligt intresse — finna sig församlade och sluta sig rält nära till hvarandra. Det är en gammal tanke — och hvilken rätt naturlig tanke är icke gammal? -— som här arbetar sig fram. Men hvad som fordom hade möda att hålla sig vid lif, och förde ett mera doldt än lefvande lif, utvecklar sig nu, buret och framhulpet af tidens sinnesstämning, till frisk och frodig verklighet. Tidens makt är stor, och — lofvad vare Gud! — icke blott att åtskilja, utan äfven att sammanknyta och förena. Ett Skandinaviskt sällskap i Danmarks hufvudstad har för tvenne år sedan helsat det yngre slägtet af Sveriges och Norges ädlaste söner, — och i en tid, som bärer så rika sädeskorn i silt sköte, huru tankfull hvilar icke blicken på det slägte, som skall se mången brodd af dessa frön mogna, kanske blifva kalladt till höstens arbete! — för ett år sedan slöto vi oss med hänryckt jubel till den hyllning, som bragtes Nordens upphöjde Konungar, då de med broderligt handslag beseglade det nordiska förbundet; — och här ljuder helsningens ord till den äldre slägten af vetenskapsmän, hvilka, såsom det andliga lifvets vårdare och befordrare, äro spridda öfver Skandinaviens länder. Det andliga kan endast främjas till väls:gnelse medelst andliga krafter; och är nationaliteten, såsom den visserligen är, ett andligt väsen, så är den ställd under de andliga krafters stilla, men säkra verkan, och skall, under deras vård, utveckla sig till en stark och stärkande, en helsosam och välgörande makt. Det Skandinaviska sällskapet har funnit den tankan vacker: att bringa naturvetenskapens dyrkare sin helsning på det ställe, hvartill sjelfva vägen, som leder dit, förkunnar deras vetenskaps ära, såsom dess herrligaste triumf, — att bringa nordens män sin helsning på det ställe, hvars namn har klang i Nordens gamla historia, och hvarifrån äfven rörelser utgått af ett nytt borgerligt lif, som en nådig Försyn ville leda till välsignelse för Nordens framtid. Och alltså vid slutet af den första jernväg i det Skandinaviska norden, vid Roars källa, ett ställe rikt på minnen och förhoppningar, vare — icke blott från det Skandinaviska sällskapet, utan från alla tillstädesvarande danskar — en välkomsthelsning, högtidlig och högljudd, bragt till våra ärade och kära gäster, namneligen till de broderliga gästerna från Sverige och Norgel Bankdirektören Hansen uppträdde nu i talarstolen, och föreslog i vackra och hjertliga ordalag en skål för Nordens Konungar,, såsom icke blott sjelfve högtbildade män och vetenskapens dyrkare, utan äfven såsom de der erkände, eller skulle erkänna, att de upplysta nationer, öfver hvilka de regerade, behöfde friheten, och just genom den skulle stärkas i deras trohet och tillgifvenhet för dem. Församlingen beseglade denna skål med ett niofaldigt hurra! — Grundtwig och magister Hammerich I höllo derefter korta tal, hvarpå professor Thomander med mycken humor berättade historien om de Spanska soldaternas uppror i Roeskilde kungshus 4808, då de skulle svärja Napoleon trohetsed, och sammanställde denna händelse Imed närvarande fest, för att bevisa, att de stora lideerna äro mäktigare, än de stora personligheIterna. Efter talets slut instämde sällskapet i lett Jjudeligt: Lefve Thomander! Doktor WieIselgren besteg derefter talarstolen och, såsom IFaedrelandet yttrar sig, ät de församlade förnimma intrycket af en högst ovanlig, utom-lordentligt gripande vältalighet, i det han, rö-Irande sig genom en lång blomsterrik rad aj -Imyther och parabler, kom till sitt thema, och i Igaf en toast för, att afståndet måtte försvinnz