Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 2

FESTEN FÖR DE SKANDINAVISKE NATURFORSKARNE I ROESKILDE. Det Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn hade den 44 dennes inbjudit de der församlade naturforskare till en lustresa på den nya jernvägen till Roeskilde. Sällskapets egna ledamöter och de inbjudne utgjorde tillsammans ett antal af omkring 600 personer, hvaribland flere damer. Under det herrligaste sommarväder satte sig tåget i rörelse från Köpenhamn kl. 45 e. m., och efter 3, timma stadnade det i Roeskilde, der de ankommande festligt emottogos af en kommitte. En välkomsthelsning på vers kringdelades, hvarpå sällskapet satte sig i rörelse från bangården direkte till domkyrkan, företrädt af sångföreningen med dess vackra fana. Den stora kyrkan var full med damer och andra åskådare från staden och kringliggande nejd. Vid sällskapets inträde emottogs det med en ai hr Hansen enkom för tillfället komponerad introduktion, utförd af honom sjelf på orgeln, hvarefter sångföreningen afsjöng en sång af Poul Rytter, (Ploug). På orgeln varierades sedermera flere national-melodier. En del af sällskapet stadnade qvar i kyrkan för att bese konungagrafvarne, under det största delen spred sig omkring i staden, tills man kl. 8 samlade sig i Kungshuset, hvilket af konung Christian bl:fvit upplåtet att begagnas för tillfället. Hufvudfagaden af byggnaden var prydd med lö och blommor, ett verk af de unga damerna : Roeskilde, och bland denna sommarns rika prakt såg man trenne sköldar, hvardera prydd med lejon ur de Skandinaviska folkens vapen, och öfver hvarje sköld den nationella flaggan. Pi borggården var upprest en talarstol, hvars fotställning pryddes af blommande krukväxter, och de bord, vid hvilka supern skulle serveras sträckte sig från platsen nedanför talarstoler lutåt borggården. Man satte sig till bords, hvar lefter ett skaldestycke af Christian Winther at sjöngs. Derpå uppsteg professor Clausen i talar stolen, för att på Skandinaviska sällskapets väg nar helsa gästerna välkomna, hvilket han gjor de i ett kort tal, af en så herrlig och gedige t vältalighet, att vi ej kunna neka oss nöjet at här intaga detsamma. Det lydde sålunda: