Aftonbladet – 25 juni 1847, sida 3

figuren, och kunde ej undgå att medl hvarannan vexla blickar, fulla af löje, då deremot de tvenne ärliga bönderna, på hvilka mannens komiska ut-eende och uppförande ej gjorde något intryck, trodde, tll följe af hans redan afg:fna tacksägelse, att allt vore uppgjordt, hvarföre ock den ene af dem, socknens nämdeman, tillade: Det var nu så galant, det här, prosticna! för vi tyckte så ochristli myckje om sali prosten; men efter han nu Gudnås är saligen afsomnad, och inte herr Gustaf ville ta presten, så var det så roligt att vi ändå få behålla... Nej, för Guds skuli! ropade prostinnan, ag vill inte ha honom till man för alll i verlden...l Hon kände sig illamående. Nämdemannens välmenande påminnelse om hennes Gustaf hade åter upprifvit såret i hennes hjerta. En häftig svindel fattade henne; hon sprang in i sin sängkammore, för att intaga några droppar, men sjukdomen hade redan gripit henn2 så hårdt, att hon neddiguade i en länstol innan hon hann att verkställa sin alsigt. Då nu de främmande länge förgäfves väntat hennes återkomst, inskickades en piga, som fann henne sanslös, lutande åt sidan öfv.r ena stolkarmen. Man föreställe sig de närvarandes böpenhet. Komminister Sundelius var den ende, som ej det ringaste tog vid sig. Han vandrade med en triumfator; steg omkring i salen, och ett ljuft leende myste på hans läppar. Hens omgifning trodde, att det var af hämnd... ack nej! Jag bedyrar, att hon är kär i mig! utbrast han slutligen. Jag tar på min salighet, att hon dånade af glädje öfver sin framtida bergning!... Får jeg inte lof attå min fästeqvinnas vägnar bjuda på en mildagssup? Efter allt hvad som här passerat, skulle den väl snarare kallas en afskedssup, inföll ordföranden; men vi äro alideles för nya bekauta, att icke kunna skiljas utan tårar. Lef alltid väl, herr komminister! De deputerade afträdde. Men vår vän, komministern, som från det ännu ej afdukade bordet tagit brinvinsflaskan och höll den i band med redan urtagen kork, slog i och söp dem oförskräckt till i: deras frånvaro, naturligtvis till tacksamhet för deras deltagande i hans lycka. — (Forts.) CART von ZEIPEL,