Aftonbladet – 25 juni 1847, sida 3

som en af samtidens innersta och heligaste angelägenheter, att hela den borgerliga och industriella verldens sfer, hvars princip hittills var laissez-faire och anarki, med plan och medvetande och i det menskliga intresset af alla deri deltagande ordnag och konstitueras.n Är det således till en sådan gemensamhet, som det kommunistiska principet bör corrigeras, i hvilken neml. det individuella momentet får sin rätt, så är lätt se, huru med detsamma, till sin sanning utledt, familjelifvet alltförväl kan förehas. Äfven i denna fråga ha imedlertid kommunisterna upprepat sina gamla synder, och äktenskapet har blifvit ersatt med s. k. fria kärleksförbund. Har icke Fourier ), som det lagenliga, uppställt serskilta grader i kärleksförbindelser, och t. ex. åt en fru liktidigt yrkat 1) en make (epoux), med hvilken hon har två barn 2) en annan igeniteur), med hvilken hon blott har elt, och 3) en älskare (favoris), med hvilken hon tidigare lefvat och som bibehåller denna titel. Otroliga äro de förirringar, som på deita gebit blifvit begångna. En skymt af denna tendens torde någongång spåras hos den poetiske Almqvist. Men monogamien har redan en fysisk rot i könens numeriska proportion, att lemna oberörd dess i sjelfva kärlekens väsende begrundade nödvändighet. Skönt yttrar sig Ruge) i denna punkt, då han säger: den fria kärleken har aldrig älskat. Kärlek binder, redan ögats blick fäster de andliga kedjorna, och kyss gör fullt lifegen. Herr Ignell har, vid affattningen af sitt tal, ej förelagt sig en besiämd systematisk fortgång, så att man, dragande det under sm skärskådning, ofta återkommer i en sednare punkt till, hvad vidrörts i en föregående. Detta gör granskningen, isin mån, osammanhängande och vilkorlig. Vi äro nu inne på frågan om jemnlikhet. Denna är en af kommunismens kardinalfrågor. Vi nödgas här till samma omdöme, som nyss. Herr Ignell visar först, genom naturen, huru olikhet der bidrager till att alstra skönheten och visheten. Men i anden tenderar allt till att upphäfva åtskillnaderna; staten kan icke vilja bevara t. ex. brotten bredvid dygderna, för det intuitiva intressets skuld. I denna mening torde väl Esaias citerade profetia vara att fatta, huru neml. alla dalar skola upphöjde vara cte. Likväl synes herr Ignell endast vilja en relativ olikhet, ty han kommer längre ned till den ojemna förmögenhetsfördelningen i de europeiska samhällena, och medgifver, att ;från den onekligen de mest framstående laster och brott tillicke ringa del härröra, om kommunismen nu ock antoges uppkommen ur bemödandet att afhjelpa denra olikhet, så anser herr Ignell dock densamma, såsom ett lika fåkunnigt, som förvändt medel deremot. Här återkommer den anmärkta bristen på analytisk blick och historisk rättvisa; den allmänna tänkesättets riktning, hvilken i de kommunistiska rörelserna bemäktigat sig sinnena bland de arbetande klasserna, skall i sig ej innesluta en enda förståndig ansats, det är i sanning bedröfligt, att en så stor del af menskligheten således skall arbeta och tänka alldeles förgäfves. Revolutionens Frankrike får sin dom. Men historien skall en gång med andra ögon se detta verldsdrama, då den lärt sig, att djupare uppfatta menniskonaturen, och högre akta friketsdriftens förvillelser, än dödens formalism. Herr Ignell öfvergår nu till kommunismens materialistiska riktning. Såvida kommunismen uraktlåter detta afseende på menniskans ardeliga naiur, är han i sanning, som sådan, fördömlig; och att denna dess brist skall falla en man i dagen, för hvilken det, andeliga lifvet och religiorens väserde vunnit den betydelse, som hos herr Ignell, är klart. Men äfven här uppstår en fråga af ej ovigtig natur. Månnc det ej ges en gräns, nedom hvilken fattigdomen, d. v. s. bristen på de allra första materiella behofven gör det menniskan omöjligt, alt komma till detta andeliga lif, att fatta dessa eviga intressen? Man torde draga i betänkande, att helt och hållet förneka detta. Verldens stora materiella nöd inblåser då sådana yttranden, som det af Cabet: samhällsmedlemmarnes välstånd är det enda och beständiga föemålet för kommunismens omsorger,. Det torde i uimänhet vara en brist hos ordets tjenare, att de sta för litet afseende på det materiella väsendets ammanhang med det andeliga. Den förklaring, rerr generaldir. Ekströmer ) gilver öfver anledninsen till sjelfmordens högst betydliga antal i Maj nånad, tjenar att belysa denna fråga. Att för öfigt den, som sättes i tillfälle, att gå väl klädd, ödd och herbergerad, nödvändigt, och som sådan, kulle komma att sakna all högre andelig verksamret, kan jag icke inse; liksom att verlden, om mar yckades försätta henne i detta tillstånd, skulle förandlas till ett ofantligt gubbhus. Om babövisterna ;ch egalitärerna ock slungade sina anathemer mot Il vetenskap och konst, så är Cabet redan sundare, ch stå då icke komministerna i denna punkt att orrigera? Hvarken vetenskaper eliter konster, eller fver hufvud det högsta i menniskolifvet, skola derör upphöra att vårdas, och utgöra föremålet för nenniskornas bemödanden, emedan de öfvervunnit en materiella nöden, hvilket Cabet vill. Alla de ) Theorie des quatre mouvements. Upplaga af 1808, sid. 469 och följ. Zwei Jahre in Paris. Leipzig 4846. Erster Band, sid. 346. Se Forsells Statistik. Fjerde upplagan, sednare afdelningen, sid. 395. rm Ar rn rg är NN