njutningar, om hvilka herr Ignell här talar, såsom utgörande menniskornas dyrbaraste egendom, familjeglädjen och längtan efter Gud, skola då qvarstå, och måhända i rikare mått; ty nöden slappar, och gör tankekraften svag, och, om menniskan i känslan och den tänkande verksamheten höjer sig till det eviga och njuter af lifvets skönaste skatter, så skall hon i den (nöden) kunna detta mera sällan, och med mindre innerlighet och allvar. Ty i den uppenbaraste nöd ligga nu hela länders samhällsklasser fångna, och der är atheismens och materialismens rätta plantskola. 4 3