Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 2

Det vore kanhända bättre det, än den infamie han hopat öfver oss alla ... han har rymt, rymt med en ... en publik flicka, som han länge underbållit., Detta var för mycket för den arma modern; icke allenast modersbjertat, utan äfven högmodet krossades. Med ett skri låg hon afdånad på golfvet. Vi skulle ej vilja göra det orättvisa påståendet, att grefven var alldeles kall vid denna olycka, ehuru det egentligen var han sjelf, som skapat den. Kommerseradet satt däl.blek, nedsjunken på stolen, stum och tillntetgjord af smärtans första, starkaste slag. Hans maka be-riades genom sin sanslö-het ifrån detta, men ... på en dining följer ett uppvaknande, och, o Gud! hvilket ...! i Adehbeim kände i hjertat något, som hade liknelse till et samvetssår, men det gyllene plåster, han ämnade pålägg2, skulle, hoppsdes han, snarligen läka det. Den förr omtelta gamla slägtingen, hvars egentliga vistelseort var köket, en rådig och förståndig qvinna, kom in, upplyfte gråtande den beklag.nsvärda modren, och slösade på henne aila de omsorger, som vid dylika tillfällen äro af nöden. . Kommerserådet återhämtade sig något... Min son! min son! klagade han: o kom, kom åter, och allt skall förlåtas dig! Grefven studsade. Denna svaghet, som han kallade det, lät illa i hans öron. Han märkte, ait han ej handlat så klokt, som han trodde, då han oförberelt omtölat alltsammans. Vid den mördande sorgen öfver alt hafva förlorat sin enda son, glömde föräldraparet hans fel, och dock krossades ingendera af dem under slagets tyngd. Men det var blott en liten missräkning, och den beslöt han att rätta. Å Jag skall uppreta dem mot honom, sade han för sig sjelf ... Och bevisode, att han var mästare i den konsten. Så snart kommerserådinnan återfått sansningen, började: bon skrika: Han skall efterskickas, han skall efterskickas på alla vägar och stigar — han kan ej ännu ha bunnit så långt! Kommerserådet ämnade svara, men grefven förekom honom: Jag skulle visst hafva varit den första att råda till efterspaning, men jag bar fruktat, och jag öfverlemmnar till mina firäldrars eget jugement, om ej våldsamma mesurer skola, om möjligt, ännu mera förvärra denna, i sig sjelf så fatala händelse, Han for i går aftons klockan 7, har såle