Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 2

tistianstad med en 80-åriga fältmarskalken grefve Hamittor. Andtligen måste dock äfven hennes själ svigta under den till grafven lutande hyddans tyngd. Redan för några år tillbaka hade hon svårt vid att samla meningen af hvad som sades; men för ett par år sedan blef hon uti en sjukdom beröfvad all sinnets redighet. Hennes svaga lefnad var derefter en slags underlig fantasi, bestående deri, att hon nämnde alla efter färgerna och figurerna i kort. Detta var så mycket besynnerligare, som spel aldrig varit en sysselsättning i hvilken hon funnit något serdeles nöje. För många år tillbaka hade hon redan utstakat ceremonielet för sin präktiga begrafning, hvartill nödiga penningar blifvit aflagda. Sitt grafställe har hon utsett hos sin herre uti Wapnö kyrka uti Halland, hvarest hon ock föranstaltat om en marmorkista, som i snart 20 år väntat på hennes ankomst. Att hon var barnlös, finnes af det föregående; men redan såsom ogift hade hon utsett sin systerdotter, en fröken Winterfefdt, till arfvinge, och när denna dog uti sina blomstrande år, transporterade hon dess rätt på systern, som sedan blef gift med majoren baron H nnizrg Wrargel. Denne herre hade under de sednare åren, medelst en sparsammare hushållning, botat de refvor, hvilka den förflutna tidens herrlighet förorsakat; men han kom dock aldrig att sjelf skörda frukten af sin omsorg, utan måste lik Moses dö vid åsynen af det förlofvade landet, år 4784. Hans son, baron Cal Adam Wranrgel, landshöfding i Christianstad, har sedermera vårdat sin Grande-Tantes ålderdom, och förvaltat hennes egendom, hvartill han blifvit enda arftagaren. — Fältmarskalken Stil von Holsteins namn bör för alla tider med tacksamhet förvaras i svenska hjertan, emedan det ensamt var denne herres dristiga rådighet som frälste Götheborg, som efter Marstrands öfvergång lopp största fara för lika öde. Den tilltagsne Tordenskio d, — stolt öfver Marstrands eröfring, och kanske i inbillning att flerestädes finna lika slätt motstånd, under lika enfaldiga befälbafvare som den olycklige Danckwardt —. Tordensivld säger jag, hade, gynnad af en tjock dimma, med hela sin flotti!j smugit förbi Elfsborg, och befann sig redan i Götheborgs hamn, hvarest han på gamla varfvet anställde en fullkomlig förödelse. Denne bjelte, skapad till att vara tarl XII s amiral, beredde sig just till ett i sig sjelft öfverdådigt anfall på staden, som var väl besatt och inom sina murar hyste prins Fiedrif: af Hessen, fältmarskalken Relvusköld och flere generals-personer. Dessa hade redan, i följd af det då antagna krigs-bruket, beslutat retirera i god ordning, och lemna stad och allt till byte åt fienden, då vår käcke Staöl, såsom varande öfverste för Skaraborgs regemente, framträdde med föreställning, att faran var ej så stor, emedan fienden med ganska liten möda kunde förjagas, om man allenast förde kanoner ut på Hisingen, och från en viss klippa derstädes besköt de fiendtliga skeppen, hvilka lågo alldeles blottade. Det såg ut som hade svenska modet lemnat detta jordiska i sällskap med Cars anda; ty samme hjeltar, som förut tordes bjuda hela Europa spetsen, ansågo nu Staäls förslag såsom ett förmätet tilltag. Utan att låta afskräcka sig af så oförmodade hinder, fortfor likväl denne i sin mening, tillbjudande sig att sjelf utföra detta verk, endast han fick hvad som dertill fordrades. Af herrens anhöriga har jag den berättelsen, att ban, vid förnyadt afslag att få göra försöket, begärde tillstånd att göra det på egen risk och kostnad, erbjudande redbar pant för de kanoner och den ammunition, som vederbörande icke ansågo rådligt att dertill våga. Ändtligen segrade den redlige utländningens nit öfver den nya patriotismens försigtighet. Han fick således två kanoner, och tillstånd att nyttja frivilliga; ty till en så vågsam förrättning kunde ingen kommenderas. I största tysthet satte han sig derefter öfver elfven, intog det utsatta stället, och lät siut lilla artilleri spela med sådant eftertryck, att den käcke Tordeistold alldeles kom ur koncepterna, och med stor förlust samt i stor oordning hastade tillbaka förbi Elfsborg, hvars kommendant visade honom den höfligheten, att icke särdeles hindra hans bortfärd. Staöl hade således tillfredsställelsen att med seger införa en af fienden efterlemnad stor pråm, kallad Rumpelös,. — Denna strid är ett förnyadt prof af den tidens många obegripligheter, och ett säkert bevis, att Stael ej var initierad i de då varande statshemligheterna; fastän höga vederbörande likväl ständigt hedrade honom med sin utmärkta nåd. Staöls derpå följande befordringar ses till någon del uti Stjernmars Höfd.-Minnen, sid. 346. — Han bodde imedlertid uti Halmstad. hvarest ett vackert stenhus ännu bär ramn af Staölska gården, samt var med generalen baron Hoskurl deltagare i inrättandet af ett glasbruk i Småland, som efter dem kallas Kostaöls bruk;. Det nära intill Halmstad beägna godset Sperlingsbolm tillvann han sig genom en långvarig bördsprocess, i thy att hans grefvinna var en dotter-dotter af nämnde gårds anläggare, grefve Jjan Speriing. Han sålde sedermera denna sgendom till sin svåger, den af slaget vid Willmanstrand så bekante general Wrangel, och tillhandlade. sig i stället Wapnö, det bästa säteri i hela Halland, af grefve Magnus Sterbok, som då tillträdde ett stort arfvegods på Ösel, dit han begaf sig med hela sin familj. Några år derefter brann Wapnö; då vår Ssael derstädes lät uppföra en sganska prydlig stenbyggnad, som till anseende och anläggning har företräde framför alla der i orten. Ett fattighus stiftades äfven vid socknekyrkan, i hvilken han låtit inrätta sitt grafställe. Egendomen tillika med ett ansenligt inventarium af silfver, lösören och kreatur, upprättades slutligen till ett fideikommiss för hans manliga anförvandter. : Såsom landshöfding i Malmö förde Staöl en 1ysande stat, och iakttog noga sin värdighet. Alskare af musik, hade han låtit lära en hop barnhusgossar att spela, hvilka derefter, under stadsmusikantens anförande, dagligen för honom uppförde taffel-musik ; fastän denna ej föreföll alla lika Jjuflig. Allt var ganska stort. I förmaket hade han sin fåtölj, och hans fru sin soffa med underlagd golf-tapet, och hvar ech en tillhölls af en tjenstgörande ceremonimästare, att iakttaga vederbörlig respekt. Denne ceremonimästare var herrens bror, ett äkta original, känd under namnet af baron Asmimen. kammarherre uti jag vet icke hvad för ett Holsteinskt hof, som kanske knappast håller en kammartjenare på stat, TOTTE SPETS NER LANSEN ESTATE TT NETA ETSI NER aflägga vissa gamla och låta inviga Det vor pat öfver os