Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 2

kunnat beqväma sig att aflägga vissa gamla och låta inviga sig 1 vissa nya vanor. Hon kunde bland annat icke komma sig för med att göra natt till d.g och så tvärtom. Inzen hade ngonsin antröffat henne i sängen efter k!ockan 6 på morgnarna. För henne var det således redan långt lidet fram på daden; frukosten stod uppdukad, och m-n väntade blott jå Jean, då hon af bjellrornas klang underrättades om sin mågs hemkomst. Kors, se der är Adelheim! Han och kungen ha redan hunnit från Drottningholm, och Jean har ännu inte hunnit hit!... Stackars mor! hon var långt ifrån att ana den sorg, den ångest, som hennes så högt tillbedde mågs ankomst beredde henne. Då nu grefven, i stället för att stanna i sin vining, kom upp till dem, intogs hon af beundran för hvad hon trodde vara sonlig uppmärksavbet emot henne och hennes man, såsom svärföräldrar, och höll ett langt tal öfver denna artighe. Men som grefvens ansigte bar ett omisskännligt uttryck deraf, att han kom som olycksbud, hvilket hon i sin förtjusning ej varseblef, emedan hon hvarken h rde eller såg, så afbröt kommerserådet hennes svada med den frågan: ,Hvad har händt, Antoine? det måtie vara något?... Du ser så orolig ut. Grefven drog en djup suck. Denna suck, i förening med hennes mans fråga, gjorde henne först uppmärksam på Adclh ims bekymmerfu!la anletsdrag, och psminde fru kommerserådinn:n om, att olyckor kuona bota äfven rikt folk. oo pHvad har händt? Hvad, i Guds namn, bar händt?) skrek hon. O, mina älskade svärföräldrar deklamerade grefven; yhuru skall jag ... hvar ... finna ord att uttala denna förskräckliga olyckshändelse ?, De båda makarne skreko på en gång: Cherlotte? ... Jean Nej, Gud: vsre lof! min älskade Charlotte befinner sig utom alla fara, om ej denna fatalite dödar henne, svarade grefven. Det är han -.Jeanl ; Fadren vardt dödsblek; i sin ångest föreställde han siz, alt hans son burit händer på sig sjelf. . I Är han död?, frågade den nästan neddignande gubben, halfhöga .