jemte uppnå fullkomlighet i det latinska språkets talande, till hvilken ända han höll sig en egen språkmästare. Men lärdoms-grillerna måste ändtligen vika för kärlekens; ty han förälskade sig uti demoiselle Liboria Harmens, dotter af physic. professoren, doktor Gustaf Harmens, och fru Maria von H garth. Detta behagade väl icke särdeles hans herr fader; men då saken ej stod att hjelpa, emedan sonen var orygglig i sin föresats att gifta sig med detta fruntimmer, som i anseende till sina egenskaper var denna ära väl värdig: måste äfven fadren beqväma sig till att antaga henne till svärdotter. Under en följande tid vann hon sedermera sin förnäma svärfars hela ynnest, liksom hon med all möjlig saktmodighet och efterlåtenhet finner sig i alla de ledsamheter, hvilka äro en följd af herrens nycker och underliga väsende. När öfverstelöjtnant Tro!le dog, gjorde han sonsonen, herr Fredrik Trolle, till egare af fideikommisset Trollenäs. Detta förbittrade på det högsta den efter sin tanka förfördelade kammarherren, som likväl fick vederlag i penningar för den arfvedel, som borde hafva tillfallit honom af samma hans fådernegods. I sin hetta öfver detta ämne går han ända derhän, att han försmädar sin aflidne fader, hvilken han gemenligen kallar Näsmannen; ty, sjelf ärlig och rättsinnig, kan han aldrig förlåta den af hvilken han tror sig hafva lidit orätt. För denna böjelse tystnar sjelfva naturens röst, så att han icke en gång vill sjunga de orden af psalmen: Låt mina ben få ro i mina fäders graf; utan tillägger: Intet vill jag ligga hos Näsmannen, intet; hvilket tillika utmärker en samvetsgrannhet, att icke inför det högsta väsendet framföra något fåfängt ord; ty han är verkligen gudfruktig, fastän hans gudstjenst alltid störer andakten hos andra, som ej äro vane att se hans besynnerl:ga åtbörder under bönen. Dessa instämma eljest med hela hans öfriga väsende, utseende och klädedrågt. Det första är en blandning af förstånd och vanvett, så att han både med rätt och orätt fått namn af Galna Tro lenn. — När konungen, år 1766, såsom kronprins besökte Lund, var han af denna an!edning nyfiken att få se herr Trolle, som dervid talade så artigt, att höga vederbörande betygade sin förundran öfver det som tillades honom. Då man åter ser hans dagliga lefnad och hemseder, kan man ej hålla honom för en af de sluga-ste; ty hans väsende innefattar så många besynnerligheter, ja, löjligheter, att det blefve allt för vidlyftigt att nämna hälften. — Hvad sjelfva personea angår, så är han en temligen stor och grof man, med snöhvitt hår, och var af lika utscende vid 40 års ålder, som nu, då han är öfver 60. Hans kläder ära af den gamla stilen, och, vid högtidliga tillfällen, af den garderob, som han lät göra sig i Paris, år 1746; fastän han, såsom laglydig, ej vågar bruka de galonerade kläderna i Sverige, khvarföre ban ock hvarje år gör en resa till Köpenhamn till att vädra dem, samt för att med detsamma se spektaklet, hvilket han ej heller försummat så ofta någon theatralisk karavan infunnit sig i hans grannskap, under den tid han var mera rask än för det närvarande; ty han börjar redan känna åldrens annalkande. Hans dagliga klädning hänger på kroppen så länge den hänger ihop, viljandes han ej. låta göra sig någon ny, emedan den ej skan sys så väl som i Paris, hvarföre frun för någon tid sedan lät beställa en klädning i Malmö, föregifrandes, att den kommit ifrån Frankrike. När han är rätt grann, har han en brun sammetsrock, som visar märken af de sammanlagda vecken, tillika med en brokig sydd sidenväst, och en hatt, sådan man ser drängen hafva på franska komedien; men byxorna äro ofta uti rätt svaga omständigheter. Då han ärså ajusterad, kommer han alltid uti ex kaross medfrålt spann; fastär det ofta händer, att herren helt allena sitter baklänges i vagnen. Likaledes händer, att när han helsar på en, glömmer han nästan alltid att sätta haätten på, tills han skall helsa på den nästkommande. Men att s2 honom i hvardagslag är någonting förfärligt; ty man skalle snarare taga honom för en tiggare, i synnerhet då han är ockuperad med :rågon hushållsbestältring, särdeles att tappa vin, då hela huset är i alarm, och :herren sjelf halfnaken, hvarvid man får e en kropp, uden som en babian. När han skall tvätta sig, skall åtminstone en såwatten frambäras, då han ställer sig midt på gårcen och låter ösa öfver händerna. Han är ganska nogräknad vid utgifvande af specerier, särdeles af kextebönor, hvilket allt han sjelf :har om händer; fastän det går lika mycket åt, särdeles af det sistnämnda, som han nästan omåttligt förtär. Likaledes tager han sig väl till Hfs af alla andra:Guds gåfvor; fastän han sedan skriker öfver sin -mage, äfven i det -största sällskap. I sitt penningväsende är .han eltför illa kommen; ty hans räåknekonst räcker ej längre än fingrarnes antal. Då :han skall uppbära de efter fadren: honom tillslagna penningeräntorna, sker det alltid uti någon god mans närvaro, som skall räkna de aflemnade sedelbundtarne, :hvilka :han noga förvarar, inläggandes ett runstycke för hvardera, så att den som vill taga bort en bundt, skall äfven bortitaga ett sunstycke, då mistninger aldrig :märkes. Af denna orsak kunde ban också ej veta -hutu mycket en af hans drängar stäl ifrån honom; fastän han näramog hade förlorat vettet derför, och han larmenterar är nu deröfver långt .mera än öfver sina förlorade :barn, likasom han kan fordra ersättning ef barn för det lilla deras fader varit honom skyldig för 30 år tillbaka. När han skall gifva ut penningar, sker tet aldrig förr än klockan ör slagen tolf, då han först med en knappnål undersöker hvarenda sedel, om den är dubbel, och sedan breder ut em alla på act bord, samt flere gånger föfverräknar dem på svenska, tyska och franska; fastän ban vid detta hufvudbrg ofta förlorar koscepterna. Vid utbetalningar är:han så nogräknad, att han wid drickespenBingars utgift .vande, efter derae återtagende flere gånger, alltid; gör indragning af en eller två styfver, åa, han for: en gång ifrån Lurd till Malmö för att låta slipa enii rakknif, emedan två styfver vanns på köpet. Till. sistnämnde stad far han altid sjelf, för att köpa! allt, till och med ett bref knappnålar. Med gårdens hushå!lning har har aldrig kemmit till lags, utan lemnar den åt inspektoren, som dymedelst på behändigt sätt förskaffar frun nödiga handpenningar, hvilka herren aldrig velat bestå henne, så att han stundom mött långa rader af sädeslass, ämnade till