Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 2

För tillfället hade han ej tillgång på flera. Han gick upp och ned i rummet under halftysta svordomar; ett par gånger närmade han sig till stället, der den vedervärdga menniskan låg, och skakade henne väldigt, nen släppte henne genast, vid åsynen af de glasartade ögonen, det uppösta ansigtet, de fåniga ord, som undsluppo henne; och med en dyr ed svor han, att hon på spinnhuset skulle få umgälla sina synder. Gardeskarlens återkomst med underrättelse, att ett dylikt åkdon, som han sett Jean begagna, med en herre och elt fruntimmer, jemte skjutsbonde, passerat ut genom Norr tull, påminte Grönstedt om det, som för ögonblicket var nödvändigast. Han stängde dörren, stoppade nyckeln på sig och vandrade upp till slottsvakten. Vår fåltväbels belägenhet, i afseende på sin kompanichef, var nu ingalunda afundsvärd. Timme efter timme ökades hans oro, tills det omsider blef honom klart, att han måste tala vid grefven, innan Jeans flykt hann att blifva känd. Han lät rapportera sig som sjuk, begaf sig hem, satt cn fjerdedels timma derefter i en kappsläde, och körde, som hade det varit H. M. Konungen sjelf, på en tur ull Drottningholm. Ännu skönjdes ingen morgonrodnad, ännu hvilade mörkret öfver den intagande parken; endast slottet och paviljongerna afstucko mot den grå skymningen, då Grönstedt stannade sin skälfvande och löddriga kamp vid Drottningholms värdshus. Så fort han der fått lif i en sömnig dräng cch åt honom öfverantvardat hästen, skyndade ban genaste vägen till teaterhuset. Detta hus är deladt nästan midt itu. Den ena delen, hvarest teatern och rum för dess personal finnas, vetter åt engelska trädgården, den andra åter, som har särskild ingång, midt emot ÅApollos staty, innehåller rum för konungens kavaljerer, m. m., och i egenskap af kammarherre innehade grefven ett af dem.