som nu står der, icke kan göra anspråk på att med säkerhet antyda punkten. Dess afstånd från fåstningens yttre port angifver Brunius vara 4535 steg; men om detta afstånd år 1748 var detsamma, veta vi ej, och då vi icke känna hvilken skillnad de vid fästningsverken efter denna tid företagna förändringar i detta: hänseende kunna hafva medfört. Enligt de mest tillförlitliga berättelser, nemligen svenske ingeniörlöjtnanten Carlbergs och danska kommendantens öfverensstämmande uppgifter, skall Konungen hafva stått mycket närmare fästningens eld. Carlberg säger, att han stod i löpgrafven, sex eller åtta steg ifrån den punkt, der det redan färdiga bröstvärnet blifvit genomskuret för att föra fram en ny linie, som var omkring 200 steg från fästningens utanverk. Att döma af sammanhanget, måste Carlberg med utanverken hafva menat begynnelsen af den nya linien, eller den punkt der den gick ut ifrån den gamla linien der Konungen stod. Detta bestyrkes deraf, att denna linie var den sista, (ty följande dagen skulle bresch-batterierna anläggas), och instämmer dessutom ganska noga med kommendantens dagbok, enligt hvilken han, om morgonen d. 40 December (n. st.) anslog liniens afstånd från fästningen till 300 steg, men fann der, följande morgon, samma dag Konungen stupade, vara payvanceret meget mere,. Den nya linien, der många soldater arbetade just då Konungen. blef skjuten, gjorde en spetsig vinkel emot den gamla linien, på hvars bröstvärns insida Konungen stod, eller låg, så, att hufvudet var höjdt så mycket öfver bröstvärnet, att de utanför arbetande soldaterne kunde se detsamma. (Se Carlbergs berättelse.) Deraf följer, att Konungens hufvud var lika mycket utsatt för skotten som de arbetande soldaterne i den nya linien; och man vet att många ibland dem samma afton stupade. Om nu en mördare skulle smygt sig utanför bröstvärnet så att han kunnat skjuta Konungen, utan att ses af de många officerarne som stodo innanför bröstvärnet i löpgrafsen, hade han, utan att nu räkna vådan för ktonom sjelf, likväl dervid vågat något som icke säkert kunde leda til! ändamålet just emedan hans eget lif der var starkt hotadt; men utom det mindre ändamålsenliga vid ett sådant försök, skulle ju nidingsdådet nödvändigt utföras i en mängd soldaters åsyn, och således vådan att bli ertappad vara oundviklig. Stället var nemligen upplyst af på fästningsverken anbragta brinnande beckkransar samt af utkastade så kallade lichtkulor, så att soldaterne utanför bröstvärnet mycket lättare hade kunnat se mördaren, än han och de kunnat se Konungens hufvud. Öfversättaren har på flere ställen tillagt upplysande noter, bland hvilka följande står i sammanhang med det nyss anförda, och synts oss vara af vigt: Alla undersökningarna om afstånden synas Yerkligen bra öfverflödiga. Till och med från de längsta uppmätta afstånden kunde en utskjuten gröfre handgevärskula döda. Det stora afståndet försvårar blott möjligheten att träffa, men då man får föreställa sig hela skurar af kulor skjutna under en tid af flera timmar, måste man också antaga några träffar deribland. Att handgevärskulor kurde träffa, och verkligen i märgd träffade med full verkan, visade sig tillräckligt af den mansspillan som uppstod bland soldaterna, som voro sysselsatta med belägringsarbetet, och af hvilka en del voro på samma afstånd från fästningen, som konungen sjelf. — Om pistolkulor, såsom mean i sednare tider hittat på, efter besigtning 4746, kan aldrig någon tanka uppstå, minst med föranledande af sårets utseende på högra sidan, (då man, ehuru orätt, förutsätter att träffa der kulan ingått). Den som af det sårets utseende tror, att en pistolkula gått in der, har aldrig sett huru ett sådant skottsår, på nära håll gjordt, ser ut. En pistolkula skulle i hatten knappt gjort ett öppet synbart hål.n Riksråden Ekeblad och von Höpken samt öfverintendenten Hårleman nedgingo d. 6 Juli 4746 i Carolinska grafven i Riddarholmskyrkan, der de läto öppna Konung Carl XII:s Lkkista. De hafva alla tre undertecknat en kort skrift, i hvilken de uppgifva i hv:d skick de funno liket. Naturligtvis nämnes der äfven om märkena efter skottet, hvilket gått tvertigenom hufvudet; men som ingendera af dessa herrar egde anatomiska eliter kirwgiska insigter, så befinnes hvad de yttra rörande blessyrens beskaffenbet föga upplysande för den egentliga frågan, att bestämma hvad slags kula, som dödat Konupgen. Det är intet tvifvel att, i fall en ny besigtning anställdes af sakkunniga män för detta ändamål, man deraf ännu skulle kunna vänta sig upplysning i saken. Minne det ej vore skäl att låta företaga en sådan? Möjligen skulle, på den punkt frågan om Carl XII:s död ;umera kommit genom hr Paludan Millers skrift, en noggrann besigning af blessyren kunna på etl afgörande säit slita tvisten om dödssättet. (Insändt.)