Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 2

förut gifven violoncellkorsert (D-dur), som helst i de båda första satserna utmärkte sig genom vackra motiver, briljanta passager, väl arbetade tuttis och klassisk hållning i det hela. Vibehöfva väl ej nämna, att utförandet, både hvad styl och teknik beträffar, var mästerligt. — Orkestern ackompagnerade hr B. med synbar förkärlek och sorgfällighet, hvilket desto mera bör erkännas, som den trägna tjenstgöringen ej medgifvit mycken tid till repetition. Konsertgilvaren biträddes af m:ll Ebeling och hr Wolin med sångnummer, hvaribland i konsertens första afdelning förekom Donna Annas ypperliga aria (D-dur) ur Don Juan, sjungen af mill Ebeling med en ganska god musikalisk uppfattning. Man anmäöskte härvid, att konsertgifvaren ej genom ombud, utan i egen person framförde sångerskan: en uppmärksamhet, som enligt vår tanka röjer en ganska riktig takt och torde förtjena en allmännare efterföljd. Af br Walin hörde vi Dandaus aria (C-moll) ur Jessonda: en effektrik och utmärkt vacker komposition, den ock hr Walin återgaf med ctt sannt artistiskt uttryck ceh hållning. För öfrigt hörde man Glucks storartade cuvertyr till Alceste och Rossinis sydländskt Lifliga till Barberaren; båda utförda med mycken förtjenst. —U— LITTERATUR. Carl XII:s död. At Paludan Miller. (Efter äldre och nyare, till en del obegagnade källor.) Öfversältning med tillägg af G. Svederus. I mer än ett sekel har man tvistat om Carl XII:s dödssätt, eller måhända rättare: i mer än ett sekel har man nästan allmänt antagit, att hjelten fallit för ett mordiskt skott. Det har här i kndet efterhand utbildat sig till em folktro att han blifvit försåtligt afdagatagen, och nammner Cronstedt, Stjerneros, Siquier och Maigret hafva ömsevis varit fraombållna till efterverldens afsky, såsom beteeknande mördaren. Man har envisats att anse nästan såsom omöjligt, att en så ovanlig menniska som Carl MIF kunnat dö en vanlig menniskas död, eburu han Ika mycket 2om den ringaste soldat i hans bär utsatte sit? Hf för fiendens kulor. Det är kändt, att et Betydande motparti fanns i landet emot Konungen, framkalladt dels af hat till sonen af den stränga Carl XI, som krossat adeln genom reduktionen, dels af det sätt, hvarpå denne son utöfvade det envälde, han ärft efter fadern, och hvilket bragt Sverge till branten af undergång. Det toråc knappt kunna betviflas, att deita motparti under Carls frånvaro i Turkiet umgåtts med planen att afsälta henom, och på thronen upphöja hans yngre syster, hvarvid enväldet skulle lemna rum för dem begränsade Konungamakt, som 4749 års regeringsform sedermera införde. Men ifrån sjelfva factum af!ett missnöje met Konurgen till hens mördande är ett så ofantligt afstånd, alt endast den mest bindande bevisnivg kan berättiga att antaga det sednare, i synnerhet då, såsom ofvanföre blifvit nämnåt, det är af heta verlden kändt, att Konungen aldrig sparade silt Hf emot fienden. En utmärkt dansk häfdeforskare, br Paludan Mäller, har företagit sig att underkasta allt, hvad hittills varit skrifvet, framlsgåt eller framkastadt rörande Carl XII:s dödssätt, en noggranr kritisk undersökning, och det är i förevarande skrift han medselat allmänheten densamma, jemte det resultat, hvartill han kommit. Hver och en, som följer författaren genom denna undersökning, skall knappast kunna undgå att finna mesta sannolikheten för det antagandet, att Konungen stupat för en fiendtkg kula från den fästning, för hvars eld han stod utsatt, i ett bröstvärn. Skriften är högeligen intressant, och förtjenar alt läsas af hvar och en, som intresserar sig för den historiska forskninzen. Vi intaga bär nedanföre ett utdrag ur hr: Häillers skrift, i hvilket han nedlaggt bevisen, för att Konungen ei, då han föll, var längre allägsnad från fästningen, än att kulorna derifrån kunnat hinna honom. Pegira 42 heter det 2 ,Vigtigast är att veta hvar, och på hvilket afstånd från fästningen, Komangen stod; men dotta kan icke med bestämdhet utzönas. Då fästningens kommendant, öfverste Landsberg, femte dager efter Konungens. död, ryckte ut för att förstöra belägringsarbetena, utvisade en öfverlöpare det ställe der Konungen fallit. Landsberg lät sätta eti tecken der, oceh sedermera uppsattes ett triumfmonument, hvilket likväl Eenung Christian VE på sin norska resa lät borttaga. Det berättas icke att något annat tecken anbragtes i stället, och det synes såsom intet minnesmärke derefter fanns, hela det förra århundradet igenom, fastän man ännu utvisade punkten der Konungen stupat; men på hvilka grunder man angaf just detta stället och intet annat, är obekant. Sannolikt egde man endast tradiflanana Ad OIaradan såladas dag lilla sannamantaf