Aftonbladet – 18 juni 1847, sida 2

Antingen det nu kom af förutfattad mening om karlen, eller deraf, att det verkligen gifves menniskor, för hvilka man vid första åsynen röner den starkaste motvilja; nog af: Gustaf tyckte sig se last och ondska personifierade i den man, som nu framställde sig för honom. Han gick imedlertid ut emot honom. Men hvem kan måla sig Alb:rtinas bestörtning vid kamrerns inträde? Knappt hade han fålt heane riktigt i sigte, innan han stod der, bleknande och med vidöpgen mun; han glömde till och med att taga vargskinspelsen af sig. Hvad felas herr kamrern?) frågade Gustaf. Mår herr kamrern illa?) frågade Albertina. Ja ... nej... nej... jag blef ö:ver... åh nej!... alldeles inte... jag ber tusen gånger om ursäkt! Ändtligen hade han hunnit befria sig ifrån ulfvakläderna, och steg fram för att helsa på den unga frun. Han darrade märkbart då han kysste hennes hand, och hade ännu ej hunnit sansa sig, då Gustaf lemnade honom sin till ett handslag. Under den korta promenaden genom salen in i förmaket kom honom hans gamla vana, att med krökt rygg och sänkta ögon gå sin väg fram, väl till pass, ty annars skulle äfven den minst uppmärksamme åskådare ej kunnat undgå att varseblifva de skarpa, afundsamma blickar han kastade omkring sig på de obetydligaste föremål. Man steg ändtligen in i förmaket. Här kunde hans afundsjuka ej längre tygla sig... den måste utbryta, ehuru på hans eget, af oss redan väl kända sätt. — Hm! kors så vackra ruml hvad herrskapet bor väl här.. . hvad det likväl är för en herrlig... fägnesam ... syn... att ett... att se ett så ungt och vackert par... i våra svåra... och... och onda tider ha råd att så här bosätta sig... Hvilken vacker spegel... hvilket superbt... förgyldt pelarbord! Ack, mina unga vänner! förlåten en gammal ran, alt han säger sin mening rent ut... men varen försäkrade, alt jag uppriktigt deltager i er välgång... och... och på det högsta... a högsta önskar dess fortsällning ...P yHuru skulle man kunna misstycka något sådant, fram(ör allt då denne gamle mans önskan är cå uppriktig, som herr kamrerns tycks vara? blef Gustafs svar. nAck ja!... ack jal... genmälte han gudnådeligt, och hvad det skall bli för en fröjd för mig att ibland fara öfver, och... och få fägna mig åt ... it on så... så skön synl I Om det gällt Gusiafs 1f, hade ban ej kunnat bedja dem vera völkommen, för hvilken han redan hyste ett afgjordt I