Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 3

Ja, tycker du inte det, Brita! Den narren, den dum: ma narren... Ha, ha, ha, hals Men under detta hemska ha, ha, ha, ha! blödde hennes bjerta af tusende dolkstyng. Hör du, Lotta, vet du hvad jag har tänkt på? sade Brita. Hvad då ? Jo ... och jag undrar mycket på, att det ej fallit dig sjelf in. Kläd dig till karl, så kan du hela qvällarne gi omkring och rumla med honom., Amalia spratt till. Du har rätt, det skall jag göra. Kors, så dum jag varit, som inte kommit på det der förr! Här skall du få et! niodalerstycke för påhittet... Laga nu till qvällsvard!.. i Qväll ska vi traktera oss med vin och tårtor., Brita, lik de flesta grundförstörda äldre qvinnor af hennes klass, älskade utomordentligt starka drycker, och, för att få vara ostörd, tilldelade Amalia henne både bränvin och vin så frikostigt, att hon snart kom i känslolöst tillstånd. Först då vågade den olyckli.a Amalia fritt öfverlemna sig åt sin sorg, sin förtviflan. . Men de mångfaldiga öden hon genomgåit hade vwänjt henne att endast offra korta stunder åt en fruktlös smärta och så fort som möjligt taga eftertamkan till råd i hvarje brydsam belägenhet. . Sedan hon således genomdränkt en näsduk med sina tårar, och med konvulsiva snyftningar skaffat sitt beklimda hjerta luft, började hon eftersinna medel att rädda sig och sin älskling ur de faror, som hotade dem. I början tänkte hon att kasta sig för hans fötter och yppa allt... väl hade hon svurit en dyr ed på att tiga men emot sådana odjur, som Adelheim och hans värdige handtlangare, ansåg hon sig vara den qvitt. Hon afbölls likväl derifrån af fruktan att förlora honom. Sittande i sin soffa, med blicken stirrande framför sig, läste hon, som i en öppen bok, sitt korta, men förfärliga lefnadslopp. Jag var ju icke ännu fyllda femton år, då Grönstedt, med löfte om en klädning, litet bakel:e och konfekt, 1ockade mig till grefve Adelheim... Huru skulle jag, så ung som jag var, förstått att qvarhålla honom?... Efter ett par månader försköt han mig... jag fick ej ens behålla de usla saker han gifvit. mig. Grönstedt är menskligare än bans herre... han gaf mig åtminstone bröd... Sedan kom jag till baron Kiwbars... han reste bort, log tjenst i Frankrike... då utkördes jag af hans slägt, an-.