Sålunda skulle då allt hvad styrelsen föreslagit blifva af landtdagen förkastadt. Första kurian, sammansatt af 70 stora jordägare och 49 prinsar ur konungahuset, är till sin natur ett stöd för den så kallade stabilitetsprincipen och kronans envåldsmakt. Bland dess ledamöter träffas knappt ett dussin, som befinna sig på oppositionens ståndpunkt. Mest förtrogna med Andra kurians ider äro grefvarne von York och von Dyhre, två ståndsherrar ifrån Schlesien, samt furst Lichnowsky, hvilken, sällsamt nog, sedan han på det ifrigaste tjenat den absoluta spanska thronpretendenten Don Carlos, här uppträder såsom frisinnad opponent i vår första landtdags första kuria. Den talangfullaste ledamoten i denna kuria är dock i alla fall crefve von Arnim, förut preussisk minister för inrikes ärenderna och polisen, en högtory till börd, rikedom och åsigter, men tillräckligt klok och statskunnig, för att icke vänta mera genom eftergifvenhet för det oundvikliga, än genom stel motsträfvighet, och inseende att första kurian har råkat i en elak ställning till den andra samt till hela nationen, derigenom att den öfverallt utgör hållhaken, som hindrar bönerna om fortskridande att tränga fram till thronen. Den söndring, som instiftelsen af en första och en andra kuria begynt emellan den högre och lägre adeln, framträder öfver hufvud redan betänkligt och torde småningom komma att betyda ännu mer, i mån som större delen af ridapet i folkets kammare ansluter sig till oppo, hvilken det redan delvis tillhör. Första kurians så väl som hela Landtdagens marskalk, furst von Solms-Lich, en talangfull ledamot af Rbenska adeln, har råkat i skarp strid med andra kammarens majoritet, hv runder man förebrått honom er gitycklighet och en despotism, som man icke vill låta sig behaga af honom. Enligt landtdagsordningen äger landtmarskalken ofantligt stora rättigheter, och furst von Solms-Lich gör dem gällande med oböjlig stränghet, hvilket måste föranleda häftiga motsägelser af en församling, som inom sig räknar så många stolta och upplysta män. Det är förut anmärkt, att marskalken i andra kurian, hr Adolf von Rochow — en adelsman från Mark — på långt när icke eger furst von SolmsLichs talanger; men oaktadt sina strängt rojalistiska tänkesätt, har han visat sig som en hedersman af stor rättskaffenhet och opartiskhet, hvilken tillåter hvarje mening uttala sig. Afven oppositionen erkänner detta, utan undantag. Oppositionstalarne, särdeles de från Rhenprovinsen, hrr Mewissen, Hansemann, von Beckerath, von der Heidt, Camphausen, Aldenhoven, Stedtmann, m. fl., störas så ofta i sina föredrag genom de konservativas stampningar, att de för utöfningen af sin yttranderätt hufvudsakligen hafva att tacka marskalk von Rochow och hans opartiska samvetsgranrhet att skydda deras rättigheter; ett förhållande, hvilket förtjenar så mycket mera aktning, som marskalken ingalunda döljer sina egna, från dessa talare afvikande tänkesätt. Beträffande ministrarne, så är hr von Bodelschwing utan fråga den mest intelligente bland åem, och måhända den ende, som i den parlamentariska stormen kan bjuda till att försvara ett system, hvilket anfalles från alla h.ll. Det är en fintlig talare, som icke brister på svar, och under närvarande omständigheter är han en verklig skatt för styrelsen, hvilken utom honom icke skulle ega någon enda märklig förmåga till sin disposition. Krigsministern von Boyen, finansministern von Diesberg , ecklesiastikministern von Eichhorn, lagstiftningsministern von Savigny och justitieministern von Uhden hafva väl ofta låtit höra sig i kammaren, men utan att kunna utöfva någon verkan, eller qvarlemna något intryck af sin parlamentariska förmåga. Äfven så litet har kunnat uträttas af ministern för utrikes ärenderna, hr von Canitz, hvilken dessutom satt styrelsen och landtdagskommissarien uti ej ringa förlägenhet, genom sin tolkning af landtdagspatentets 13 S, som enligt hans tydning skulle medgitva petitioner angående utrikes angelägenHeter, så snart de äfven anginge inländska förhållanden. Dagen derefter återkallade väl hr von Canitz denna tolkning, och kallade den för sin personliga tanka allenast; men skadan var redan skedd; ty flera petitioner angående SchleswigHolstein, Krakau, 0. s. V., hade redan hunnit mellankomma och blifvit emottagna. Det heter alltsedan, att hr von Canitz, som rönt lifligt klander i ministerrådet, ärnar taga afsked; men alltför sannolikt komma åtskilliga bland hans embetsbröder att göra honom sällskap; ty om vi verkligen skulle bekomma parlamenter på bestämda tiden, för det första hvartannat år allenast, så tycks närvarande kabinett omöjligen kunna förblifva sådant som det är. Större delen ibland ministrarne äro högtbedagade herrar; flera hafva sett sina sjuttio år och deröfver. Såsom embetsmän i en envåldsmonarki skulle de väl ännu kunna fylla sina platser; men inom ett offentligt statslif och dess oro förmå de icke hålla ut. Konungen säges vara alltför litet belåten. med det motstånd, som hans ministrar gjort den päträngande oppositionen; men bristfälligheten härvid ligger väl dock mindre hos personerna än hos saken. Afven med de största talanger är det omöjligt att segerrikt försvara ett system, som saknar hvarje stöd hos nationen; och slutligen skall man väl ändå komma till den öfvertygelsen, att ingen förmåga på jorden mäktar återlifva afsomnade idter eller såsom irrläror förjaga stora och till allmänt erkännande komna sanningar. . Landtdagen skall, som sagdt är, upphöra d. 49 i denna månad; men en stor del af dess arbeten kommer att lemnas ofulländad. Af mer än 509 petitioner, hvilka antyda samhällsbristernas mängd, kommer mer än hälften att förblifya ovidrörd. I anledning häraf hoppas man att Konungen torde finna för godt att icke egentligen afsluta landtdagen, utan blott prorogera den, för att åter låta den sammanträda i höst, då jordegarne hafva bättre tid än nu, att i hufvudstaden samråda öfver nationens allmänna angelägenheter. I6b6 GROGRTOLIA Dact. arch Inrikes-tidninsar meddela i går