Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 3

vanlig god helsa och syntes obekymrad, råkade om tjaftonen uti någon ordvexling med Jöns om denne: I kistnyckel, den-bhon icke ville lemna honom, eme-Idan i hans kista funnos henne tillhöriga saker, och yttrade Jöns ledsnad deröfver, att han icke fick .Iqvarstadna i huset. Jöns gick imedlertid till sängs; ,Ihvaremot Nils Persson lade sig påklädd å en bänk, -I medan Bengta anordnade till den förestående resan loch omtalte att Jöns ofta varit skamlös emot henne, hvarföre hon äfven förut varit betänkt skilja :I honom från huset. Klockan emellan 2 och 3 påföljde morgon begaf sig Nils jemte pigan å väg, Idervid Bengta följde dem utom gården. Då de åter Jkommo var Bengta redan död och befanns Jöns innehafva sin kistnyckel. ) Drängen Anders Persson i Nästorp uppgaf: att, Jnär han den 43 Sept., något före solens uppgång, Ivar sysselsatt med arbete ute å marken, omkring 1150 famnar från källan vid Gyllebohus, hade han Isett, hurusom Bengta Larsdotter med ämbar dit ankommit samt några minuter derefter hört henne skrika, men ej vidare sett henne, hvaremot Jöns kort Iderpå låg på knä vid källan, med hufvudet böjdt Ideröfver, i hvilken ställning han ett par minuter blef och gick så derifrån, men icke den vanliga vägen till huset, utan tog en omväg förbi det stället, Ider sedermera Bengtas hufvudbonad hittades. Vittnet hade icke sett något besynnerligt uti dessa tilldragelser, serdeles derföre att Bengta vanligen bruIkade både drifva bort och kalla sina då utgående kreatur, under höga rop. Då liket fanns, syntes blod och tofsar af dess hår å hällkanten, och märktes tydligen, att Bengta sjelf icke på detta sätt kunnat ställa sig i vattnet. Då Jöns fick se liket, yttrade han icke någon förvåning. En kringvandrande enka, halfsyster till Jöns, Märtha Jeppsdotter, 76 år gammal, berättade sig ifrågavarande natten hafva legat i Bengtas hus samt tidigt på morgonen uppstigit, hvarvid hon fann hvarken Bengta eller Jöns i huset, men, när gumman kom utom porter, hade hon på något afstånd sett Jöns bärande eller släpande något emot källan, hvilket liknade en menniska. Som gummans ögon voro af å!der skumma, kunde hon icke bestämma hvad Jöns sig företog, men med ena handen gaf han tecken att Märtha ej skulle följa honom. Hon ingick då åter i stugan, tog der hvad henne tillhörde. Då hon åter utkom på gården, träffade hon der Jöns. Till honom yttrade hon sin önskan att få tacka Bengta för nattlägret, hvartill Jöns hårdt svarade: gå din väg! Vid ett sednare ransakninrgstillfälle bekände Jöns sitt brott och afgaf derom följande berättelse: Sedan Bengta underrättat honom, att gårders egare icke tillät Jöns qvarstadna på godset, samt att sålunda det tilltänkta äktenskapet icke kunde försiggå, så uppstod någon oenighet rörande nyckeln till Jöns kista m. m. Sedan pigan jemte förenämnde Nils inrest till Malmö, nedgick Bengta med ett vattenspann till källan. Sedan Jöns från logen sett Bengta vid källan lemna spannet och derifrån återgå en annan väg, skyndade han efter och upphann Bengta på något afstånd från huset. Bengta uppgaf då ett rop, såsom Jöns trodde, af räddsla öfver hans hastiga ankomst. Jöns begärde nu åter nyckeln. Bengta svarade, att hon ämnade dela sakerna i främmande personers närvaro. Jöns, förtretad deröfver, slog med handen Bengta så hårdt i hufvudet, att hon föll omkull och emot en jordfast sten spräckte bufvudet samt blef liggande liflös. Jöns tog då genast nyckela ur hennes kjolsäck, vände hennes kropp ett par gånger, för aut förvissa sig, det Bengta verkligen aflidit, hvilket han ansåg gifvet, enär tecken till lif sedermera ej förspordes. För att dölja sitt brött, fattade Jöns härefter den döda kroppen, bar den till källan och ställde den der, under förmenande att det skulle se ut, som hade hon sjelf dränkt sig. Jöns Persson återgick samma väg, utplånade blodfläckarne så godt han kunde. Vid stenen fann han. Bengtas hufvudbonad och lät den der qvarligga. Utan synbar ånger afgafs denna bekännelse, och visade sig Jöns serdeles angelägen, att hans i Bengtas hus befintliga persedlar, af hvilka han uppräknade åtskilliga, icke måtte förskingras. Anspråken på ersättning af begrafningsoch rättegångskostnad m. m. d. bestred han lifligt. Häradsoch hofrätterne hafva dömt Jöns att genom halshuggning mista lifvet, hvilket utsleg är Kongl. Mej:t understäldt.