Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 2

Så snart min olycka blef känd, skyndade min morbror till mig, de!s för att trösta mig i min förtviSan, dels för att reglera mina affärer, såm genom min mans slöseri blifvit nästan alldeles förstörda. Då gjorde min moster, som åtföljt honom, en upptäckt, hvilken jag ej ännu anade... jag skulle bl.fva mor... mitt barn skulle sakna sin far... eller... hvad som syntes mig än grufligare, äga cn... vanärad... Den sorg, som tärde mitt hjerta... ty jag älskade den trolös ännu, kastade mig omsider på sjuksängen, der jag länge sanslös tärdes af en förfärlig feber, som, då den upphörde, vis.de mig ett dödfödt barn vid rain sida. Omkring ett år derefter spridde sig i trakten åtskilliga rykten om min man. Flere personer från hembygden påstodo sig hafva igenkänt Axholm i Stockholm, fast under ett helt annat namn. Då nu min morbror för icke länge sedan dog, och jag således berodde endast af mig sjelf, beslöt jag att skaffa mig visshet om, huruvida dessa rykten voro grundade eller ej... Jag begaf mig hit... efterfrågade min man under det nya namn, man sagt mig att han antagit... och erfor, att han redan ett helt år här varit g ft med en annan. Nu betäckte hon åter ansigtet med sina händer. Vrede öfver bedragaren kämpade i Jeans bröst med deltagande för henne, som han trodde så djupt förorättad. Omsider segrade den förra. Mia fru! utbrast han, jag skall, jag måste straffa förrädaren I Glömmer ni er ed, ert handslag? . Han förstummades, men tillade efcer ett ögonblick: Annu har ni ej. omtalt allt... O, låt mig förtiga den sista grymheten!... den skulle endast Onödigtvis förbittra er. pMin fru, ni kan tåla fritt. Jag är slaf af mina löften, ch jag Har lofvat att ej handla utan i samråd med er... li bleknar... ni dirrar...; men var laga! tillade han; en inre röst säger mig, att förrädaren ej undgår sitt straffl En stund förflöt under djup tystnad: — Jag besvär er; återtog han, tala!... Jag förstår ej, huru man så kan gäckas med religion och moralitet; men, efter det är möjligt, ville jag gerna lira mig känna djupet af denna nidings bjerta. j ,Välan då! Jag vet ej, huru Axholm blifvit underrättad om min ankomst till Stockholm, men i middags iofann han sig här helt plötsligt... Vid hans åsyn nedsjönk jag afdå