Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 2

att vi alltid ansett detta steg något vågadt. Ty då en längre, mera invecklad och utförd komposition skall föredragas i pantomimisk form, utsätter man sig för den faran, att ämnet först och främst af publiken icke begripes, eftersom ingenting talas, samt för det andra, alt samma publik utledsnas, då det obegripna räcker så länge. Men hr B. har vetat möta dessa svirigheter, dels genom att välja themer, som till hufvudsatsen redan äro allmänt bekanta; dels genom det högst rationella bruket, att på sjelfva afisechen lemna publiken del a? det vigtigaste innehållet i stycket på det hela, och tll och med scen för scen (såsom det skett i Bellman). I Köpenhamn, der hr B. gjort så stor lycka med sina poetiska balletter, bland hvilka flere såsom Rafael, Tortadoren, Faust o. s. v. kunna kallas utmärkt sköna, utgifvas och köpas innehållen af dessa pjeser, Psammandragna på ett par sidor. Scenerna stå deruti så noga beskriflna, att man läser pj sen såsom ett litet, men helt poem för sig, och derigenom sättes i tillstånd att uppfatta, bedöma och njuta af hvarenda handling, vändning och gest i pantomimballetten. Detta förnuftiga bruk att hafva Programm , rekommendera vi tll inörande vid Stockholmska teatrarne. Det b.rde utsträckas äfven till operan, åtminstone när någon ny sådan uppföres. Kostnaden blefve obetydlig; ty de underrältelser, scen för scer, publiken på dylikt sätt skulle erhålla, behöfde ej för hela pjesen upptaga mer än några blad, såsom fallet är t. ex. i Paris, der man vid ingången till operorna för några sous alltid kan tillbandla sig rationella affischer af det slag, hvarom vi tala. Vid Faust, som Stockholms teaterpublik en gång sett förut, och hvarom vi redan ordat, behöfva vi nu ej upphålla oss. Ämnet är det genom Goethes poem bekanta. Melistofeles spebs af br Bournonviile sjelf på det vanliga genialiska sättet; och hr Fässel vid hans sida försvarar sig som en mycket god Faust... M:ll Norberg, såsom Margaretha, är högst intagande: likväl aildeles icke så, som Goethe skapa t henne i Faust, hvilket för balletten hade varit outförbart, utan såsom ett på en gång sylfidiskt och jungfruligt täckt väsende. Den goetheska Gretchen är icke en sådan sylf; men hon dansar Också hvarken denna solo, hvari m:ll Norberg öfverhöljes med publikens bifall, ej heller detta pas de deux med hr Theodor, som förlyeckligar parterren. I hr B:s pjes visade sig icke, och kunde icke, behöfde icke visa sig någol öfvervägande melankoliskt (om icke det, att Valentin ihjälstickes, hvilket man dock bir med trygghet); allt var bär förnämligast munterhet och skämt, ehuru dock beskuggadt af ett demoniskt element emellanåt, M:llerna Gillberg och Watz utförde sina pas merendels berömligt, och den magnetiska valsen emellan Mefistofeles och m:ll Watz hade någonting uti sig, om vi så få söga, af f-n sjelf; men icke ohyggligt, utan gladt och fint. Att stycket dock tillika har sin filosofi, sin djupa allegori, befinnes deraf, att Faust slutligen i sällskap med Meltistofeles sjunker genom golfvet. Sjelfva afgrunden undgår Faust likväl, såsom man vet af Goethe, ehuru det icke hinner ske här. Bellman eller Polskan på Gröna lund har en poetiskt lyckad uppränning. Introduktionen sker genom tvenne små intagande varelser, som inkomma frysande på scenen, och i hvilka man igenkänner Amor och Bacchus. De hafva förirrat sig från de varma länderne bit upp till norden, och söka nu som bäst skydd mot stormen, som öfverraskat dem. De lägga sig midt på scenen och öfverhölja sig med kappan så godt de kunna. Nu visar sig oförmodadt ett sällskap tomtegubbar. Desse söka trösta de begge söderländska gästerna på sitt nordiska, trohjertiga vis. De se högst redliga och trefliga ut. Genast får man syn på ett smidstäd, hammare och tinger. Tomtpysslingarne smida pilar åt Amor. Litet derefter uppstiger ur jorden en rykande bål, också bryggd af de kloka grå gubbarne. Tomtarne undfägna Bacchus med svensk punsch; och hen låter sig väl smaka. — I andra scenen framkommer Bellman self, för att njuta en glad dag på Gröna lund, hvaraf man har en skönt målad utsigt. Hr Bournonville spelar Bellman, yYpperligt kostymerad och snarlik de porträtter man har af den odödlige skalden. På Gröna lund kommer B. i sällskap med dervarande genialiska krögarfolk; begär in vin, börjar fantisera på sin zittra, och kommer i färd med Ulla Winblad. Orkestern spelar den intagande melodien till Hvila vid denna källav; Bellman synes allt mera inspirerad och diktar slutligen en visa. Han meddelar den åt Ulla. Hon bannar honom först för att han skrifvit om henne; menhan knäböjer och blidkar henne. M:!l1 Giliberg gifver Ulla Winblads parti på ett intagande sätt: den nätta drägten från Gustavianska tiden har något mycket afstickande mot våra dagars klädsel, och jemte det taflan har förtjensten af en trogen kostym, tjusar den genem det pikanta och ovanliga. Efter hand uppträda korporal Mollberg (br Fässel) och musikvännen Movitz (hr Stramboe), fullt igenkänliga och väl maskerade, efter de t.flor vi i Sverige allmänt hafva af dessa våra begge odödligbeter. Scenen uppfylles omsider al den ocriginelle krögaren på Grönalund (hr Dattarcznan) APh an mängd värdehycgäctar daroid