FAUST OCH BELLMAN. I går gifvos på Kongl. teatern hr Bournonvilles romantiska pantomim-ballett Faust för andra och ballett-vaudevillen Bellman för första gången; och man kan säga, att hr B. härvid firade en lysande triumf. Alt så nära in på sommaren bekomma fullt hus, blir alluid i teaterns annaler en lycka: att på det kraftigaste applåderas och slutligen inropas, kan för br B. icke räknas för rågot ovanligt; men att, kommen från utrikes ort, hafva hitfört en pjes, grundlagd på ett svenskt ämne, och deruti pjuta den framgång (bäst af allt: den välförtjenta framgång!), som hr B. skördade för sin Bellman, är tvifvelsutan det märkvärdigaste. Allmänheten har redan tagit kännedom om hr Bournonvilles poetiska sätt att taga ballettgenren, hvarigenom denna upphöjes från ett blott dansnöje, ett simpelt motiv för ytlig förlustelse, till rangen af dramatik. Vi neka ej,