Aftonbladet – 11 juni 1847, sida 3

igaste följder. Skulle det vara för mycket besärdt, att en undervisning lemnades nationens rela ungdom i de enklaste och första lagsrundsatserna, jemte deras tillämpning för de fall, om vanligen och mest angår folket i massa? Man beklagar mycket, och med skäl, olyckan uf allmogens fallande i händerna på så kallade oränvinsadvokater. Men detta onda kunde ej craftigare förebyggas, än genom en uppfotran till juridiskt begrepp, sans, klokhet och kunskap om de verkliga rättigheter och skyldigheter man eger, hvilket allt skulle sätta ulmogen i stånd att mota processmakares föråt, värna sig mot bedragare och förtryckare; samt i lika mån då också göra det för samma allmoge onödigt att anlita dessa mindre väl vända rättegångsbiträden, i hvilkas händer så mången af den fattigare och i författningarne illdeles redlösa delen af allmänheten nu oundvikligen miste falla. Vi säga ännu en gång, alt vi tro detta vara så mycket mera förtjent af uppmärksamhet här, som svenska nationen af ålder deltagit i sin agstiftn ng, genom alla sekler sjelf ingått i domarckallets uiöning till och med genom medemmar af sin lägsta klass, och följaktligen genom alla dessa antecedenser mer än hvarje annat europeiskt folk egnar sig till fullkomligare uridisk uppfostran, varande lika mycket dertill skickligt, som deraf i bebof. Man skulle kunna historiskt leda sig till det märkvärdiga, i sitt slag verkligen besynnerliga faktum, att de svenska bönderna i medeltiden genom magnaer och prelater beröfvades sin fjurisprudens, alldeles analogt med den militäriska afväpning för folket i stort, hvarom häfderna under Sverker tal. Detta beröfvande är också likartadt med menigheternas uteslutande från riksmötena, lå Herredagar uppkommo i stället för de samla Allsherjartingen 0. s. v.; alltså under Folkungaoch Unionstiderna. Det är ganska påtagligt, då man betraktar formen för de uridriga rättegångstingen, allmogens deltagande i sjelfva den praktiska lagskipningen o. s. v., att de svenska menigbeterna förr egde en mycket mera allmänt spridd juridisk uppfostran, en faktisk kunskap om sirca rättigh. ter och skyldigheter i samhället, som sedermera fråndrogs dem, eller åtminstone i hög grad nedtryckte , samma mån; som bördsadelselementet och prejaturen stego i makt och i begär att med flit hålla folket i okunnighet om sina juridiska förbållanden, för att kunna leda det så mycket som möjligt blindt i kyrkans och aristokratiens intressen. — Intet statsförtryck kan egentligen ulöfvas emot ett i sill eget lands jurisprudens lill en viss grad bevandradt och klart seende folk. Detta är ett axiom. Man må alltså icke föreställa sig, alt medeltidens munkar hos oss mindre än annorstädes insågo vigten af att insöfva menigheterna i medvetslöshet och okunnighet om lagarne. Det är ifrån medeltiden den läran leder sitt upphof, som ännu med så mycken salfvelse predikas, att folket icke behöfver rågon annan undervisning än i vissa theologiska dogmer, som till så stor del icke begripas, följaktligen egna sig att qvarhålla menigheterna i blindhet och i samma min lägga dem i händerna på personer, hvilka påstå sig känna dessa religiösa satser bättre och sålunda kunna leda andre, som äro urståndsatte alt gå till himmelen. Det är detta som af ålder kallats att göra folket gudligt och föra det till saligheten, hvarmed grundmeninsen är och varit, att göra det lydigt för hvilka satser man bebagar, utan fribet till undersökning om de hafva rågon rot i Guds ord och förnuftet. Det vissa är, att om de arma idiotiserade menigheterna härmed icke fördes till himmelen, så fördes dock deras penningar, deras arbetskrafter och nära nog hela deras menskliga existens i armarne på ett par egoistiska klasser, hvilka hade och ännu hafva ett stort tycke för jordiska egodelar, jordisk makt och jordiska njutninger, företrädesvis, under det alt de voro och äro så angelägna om att sårom maxim, såsom religionspligt, utlära motsatsen härsf, samt inpregla i folket, att det för sin del endast må söka himmelen. Denna, hvilken redan i medeltiden af munkar och magnater gafs mcnigheterna i ett slags ersättning för allt hvad dem beröfvades på jorden, förunnas onekligen ännu med rundlighet och mycken beredvillighet åt folket af vår tids primater, som helt ogeneradt anse sig kunna disponera öfver saligheten och förmå utdela den åt sina anhängare, blott dessa blindvis öfverlemna sig åt sina benägna ledare och beskattare. Utgör det icke ännu en favorit;argon hos visse, att ingen folkundervisning behöfves? ja, att den snarare är skadlig, emedan allmogen endast göres behof att tjena Gud och ära konungen, såsom det heter! Men hvad är väl meningen härmed? Ingen ken mera än wvi lägga vigt på religionen, på skyldigheten att tjena Gud och på storheten af ett för det heliga stämdt sinnelag: men allt med förutsättning af sanning, verklighet och djup häruti. Att sättas i belägenhet att obesedt omfatta en hop religiösa satser, huru grundlösa som helst, kan lika mycket vara en väg till helvetet som till bimmelen; och man torde få allvarsamt fråga, huru någre bland de dödlige kunna tillmäta sig det oerhörda anspråket, att, med andras uteslutande, ensamt besitta nycklarne till himmelriket? Guds, sanningens och DEC NRA SPELENS Er PE een