Aftonbladet – 11 juni 1847, sida 3

JR nn TA a nn RR a derföre att Jeans karakter var så god och bottenärlig, så hade likväl försöket gjort tillräckligt ondt derigenom, att han fick afsmak för arbete och småningom lust för detta drömmande lif, som mer eller mindre öfverväldigar hvarje menniska, hvilken hejdlöst öfverlemnar sig deråt. Hans enda själsnäring, enda glädje, enda njutning bestodo uti att läsa skrifter af mystiskt innehåll, att helt och hållet lösslita sig ifrån den verkliga verlden, och endast lefva iden, som skapades af hans egen fantasi. denna sinnesförfattning var han stadd, då systerns bröllop inträffade. Således måste en händelse, som strax derefter mötte honom, och den vi nu ämna berätta, på honom göra elt så mycket lifligare intryck. Han gick en afton hem ifrån ett kalas hos sina föräldrar, och tog sin vanliga väg Enkhusgränden utföre snedt öfver Packartorget och Smala gränden till Ladugårdslandet, der han nu bodde. Den tiden sträckte sig en liten vik af sjön under Nybron ända fram till de gårdar, hvilkas hus utgöra den bebyggda sidan af Lilla Trädgårdsgatan, bildade Packartorgets södra sida, och skiljdes derifrån endast af ett sort staket utåt den sedermera tillkomna Nya gatan. Den lilla viken bar namn af Packartorgssjön. . Det hörnet af torget, i hvilket första scenen af vårt sorgliga skådespel föreföll, var då alldeles obebodt och belastadt med de vidrigaste tecken till mensklighetens förnedring, en gigantisk torturhäst af trä och tre eller fyra straffpålar, alla dekorerade med jernkedjor cch ringar. Den medlersta af dem tronade flera trappsteg högt öfver de andra, och på dess spets syntes en bild af koppar, föreställande en man med gi:sel i handen, allmänt känd under namnet Kopparmatte. Då Jean hunnit till hörnet af Enkhusgränden och Lilla Trädgårdsgatan, varseblef han en reslig, välklädd man och ett fruntimmer, som kommo Trädgårdsgatan uppföre och; liksom han, hastigt veko af åt Packartorget. Han -hörde fruntimret gråta, och såg hennes ledsagare hotande nedluta sig öfver henne. För att låta dem passera och; om möjligt vore, få nigon närmare reda på det besynnerliga paret, drog han sig åt sidan och stannade. De följde staketet ned till det nyss nämnda, af alla menniskor afskydda hörnet. Jean skred sakta och på afstånd efter dem. Måinskenet var väl svagt, men han förlorade dem ej ur sigte, emedan deras mörka öfverplarg stucko bjert af emot snön. Plötsligt stannade mannen .,. Jean såg honom fat!a fru.