Aftonbladet – 11 juni 1847, sida 3

timret om lifvet och släpa henne längst in i hörnet ..i detsamma förnam han ett svagt jemmerrop. .-. Som en blixt framstörtade han... Mannen hade redan lyfiat upp den olyckliga, för att vräka henne öfver staketet i sjön; men, i detsamma han såg sig upptäckt, kastade h.n fruntimret med sådan kraft emot Jean, att denne svigtade ett par steg tillbaka. Jean ämnade förfölja mördaren, men fruntimrets klagan och jemmer förmådde honom att stadna. Min fot är krossad, snyftade hon knappt hörbart. Han upplyfte den halft afsvimmade... hon kunde icke stöda på foten. Han frågade hvar hon bodde; hon nämnde ett hus i Smala Gränden. Om ni är så god och stöder er på min arm, så hoppas jag kunna föra er hem! sade han. Hon lutade sig emot honom och försökte gå. Jag kan inte gå, utbrast hon; :märtan i fotleden är förfärlig.n Då slog han sin arm om hennes Jli:; han nästan bar henne, och efter mycken möda kommo de ändtligen till huset, der hon bodde. Af bekymmer för den olyckliga hade han ej haft tid att fråga hvem hon var, eller hvem den karlen var, som ville mörda henne. Åck, min herre, sade hon, då de ändtligen voro framme, haf den godheten att bulta på fönsterluckan vid porten.n Han bultade. Str:x derpå hörde han en dörr i portgången läsas upp och igen, och såg porten öppnas, Emot dem kom en äldre qvinn2, som nästan skrek till af glädje då hon fick se fruntimret. : Herre Gud vare lof, att frun ändtligen är hemma igen! Ve mig, trodde jag inte, alt jag aldrig mera skulle få se frun! Mena hvad bar händt?... En främmande herre..x Kära Brita! jag har fallt och vrickat min fot alldeles förderfvad. Denne herre hade den godheten att lyfta upp mig och föra mig hem. i Den okända vände sig till Jean: O, min herre! huru mycken tacksamhet är jag ej skyldig er! Hon fattade hans hand, tryckte den, och förde den nästan till sina läppar. Hon försökte att stöda sig på Br.ta. Hon dånar... hon dånar...! ropade denna; och om ej Jean tagit emot henne, hade hon dignat ned i poitgå: gen. Kära herre, ropade Brita, nvar barmhertig och bijelp mig alt bära in frun. Den stackars frun! ... Herre Gud trösta benne!s — (Forts.) 33