Aftonbladet – 5 juni 1847, sida 2

ver den vbemedlade och inleda honom i slafarbete, med syfte att ännu mera hopa de arbetsresultater, hvilka framdeles åter i sin tur skola begagnas till samma syfte som de förra, att föröka slafveriet inom menskligheten. Innan denna förvridning af verldsordningen inses och erkännes såsom förkastlig, kan ingen ändring förväntas i arbetarens belägenhet. Det som kan påskynda ett sådant allmännare erkännande, vore visserligen anspråken ifrån den fattige sjelf. Men, hvarifrån skulle de komma? Ett vanligt tfrotsande kan icke åstadkomma något sådant resultat. Ett anspråk på att, under fortsatta förhållanden, få mer, utan annan grund än lystnadens, kan icke bemötas med annan åtgärd än den vanliga, att låta ställningen sjelf afgöra, och då är den obemedlade strax åter kufvad. Endast i ideen grundade anspråk ega makten att tilltvinga sig ett erkännande. Bildningen skall framkalla dem. Men föga hopp lärer m2n ega, det denna bildningsgrad först skall egas af den obemedlade. Genom de andra menniskoklasserne skall denna sanning först upptagas och erkännas, och derefter öfvergå till den fattige.