Aftonbladet – 5 juni 1847, sida 2

naässält i Berlin o. a., förhållandet med brottmålen, samt slutligen välståndets tillvext i Preussen under tre särskilda perioder 4825 —38, 2839 och 4842. Hela den andra hälften innefattar åsigter af industrien och arbetet m. m., hvilka utgöra en samling af förf:s egna reflexioner, som åtminstone hafva den förtjensten, att innehålla mycket på en gång i flera fall nytt och tillika ganska värdt att begrunda. Hr S. utgår från ett slags filosofi öfver fattigdomens förhållande till sjelfva statsrätten. Han lager faltigväsendet föga i den beiydelse det vanligen har. En fattigvård utgör egentligen blott en inskränkning i begreppet fattigväsende. Man bör icke mera endast taga i betraktande pådane fattige, dem tillfälligheter, så till sägande, sporadiskt framalstra,. Man måste tänka på grunden för sjelfva statsrätten. Man ser att denna utgångspunkt är egnad alt föra ämnet till frågornas djup. Den är utan tvifvel revolutionär, i den meningen, att den öfverändakastar en mängd traditionella fördomar och inrättningar. Frukten kan icke desto mindre vara god. För att bedöma detta kunna vi ej bättre än hänvisa läsaren till en ailvarsam forskning i boken sjelf. Frågan i stort rör egentligen eganderällens natur. För att gifva elt exempel på förf:s sätt att se sakerna, skola vi anföra hvad han talar om s. k. Daglöneri. Ur S. sättet dagsverkaren, om ej i full paritet, dock i samma kedja med slafven; daglöneriet utgör ett slags fortsättning al köpslafveriet, det är det ;hyrda slafullståndet, säger han. Låtom oss höra hr S.: Det faller knappast någon i sinnet att dagsverksarbete kan hafva något oriktigt uti sig, än mindre att det falska i dess princip kan vara djupt sammanhängande med allt det öfriga falska som hittills gällt i afseende på begagnandet af menniskans arbete. Saken är urgammal, åtminstone så gammal som afskaffandet af köpslafveriet. Daglöneriet är det hyrda slaftillståndet. Hvad berättigar väl den ena menniskan att med materiella föremål köpa sin nästas tid, d. y. s. hans lif? Utgör dagsverkslönen annat än att, till eget bästa, på förr nämnda vilkor, tillskansa sig en annans verksamhet? Det ändrar icke saken att man köper blott en dag i sender; de sammanlagda dagarna utgöra ju lefnaden, och denna iefnaden har således blifvit försåld för användning af andra personer och till andra ändamål än den köpta, el!er, som är detsamma, förhyrda, individens egen fördel. När man betänker detta förhållande, kan man aldrig godkänna detsamma, från annan synpunkt än våldets, roflystnadens, förtryckets. Och detta förhållande fortgår likväl alldeles ostördt, ostördt af lagstiftningarne, och hvad dermed liktydigt är, odlingen och allmänna tänkesättet. Den fattige, förbyrde och köpte, inser icke sjelf att man gör honom orätt; han tvertom betraktar såsom en lycka att ega ett så beskaffadt tillfälle som dagsverkeriet, att dermed uppehålla sitt ändamålslösa lif; han anser till och med ofta såsom en välgörenhet af den rike, när denne, mot en lumpen ersättning för dagen, ärfyer samma dags hela öfverskott af arbetskrafternes produkt. Den rike skummar gräddan, emottager det egentliga arbetsresultatet, och låter den fattige behålla just jemt så mycket att han, äfven för den följande dagen, eger qvar tillräcklig förmåga att åter kunna användas för den rikes räkning. Man hade länge knotat öfver det missförhållande hvari arbetaren står till den öfriga delen af menskligheten. Men man har försökt afhbjelpa saken genom att yrka på större dagslöner. Man betänker icke att det falska just är sjelfva principen för lifvets och virksamheens öfverlåtande til ändamål, som äro främmarde för den egna personligheten: Man kunde visserligen tänka sig att en lön för den förhyrda lifstiden kunde vara så stor, att den verkligen uppvägde användandet af menniskokraften, en så stor lön, att den arbetande icke behöfde använda hea sin dag för andra, således icke hela sin lifstid för andra. Han skulle då kunna hafva ett mål för sig, och hans lejda arbete blefve i sådant fall lika naturenligt som hvarje annat, i fall det gåfve honom tid och möjlighet öfriga att verka för sin egen individualitets utveckling på ett sätt, som öfverensstämde med skapelse-iden. Men det är just digköpandet som kastar honom helt och hållet ur banan för en fri andlig utveckling, han får ingen tid öfrig, såsom principen nu är; han måste, enligt den praxis som rikedomsväldet bragt öfver honom, öfverlemna hela sin kraft, i små portioner åt den rike som förhyr honom. Huru skulle nu en förhöjning kunna åstadkommas? Genom påbud har man yrkat; men den som en gång fått öfvyermakten behåller den. Förläggaren, kapitalisten, den rike, kan ju icke tvingas att använda den som genom hela det allmänna sättet redan är tvungen att söka en användning. Långt ifrån att den fattige således vunne något genom sådana påbud, skulle en ny brytning uppstå, ty den rikes . bundsförvandt, nöden, som i vanliga fall endast lurar i bakhåll efter arbetaren, skulle då stiga fram, en numera synlig, likasom värdig, kompanjon åt förtryckaren, och den fattige skulle nödgas gifva ännu mera efter i sina anspråk. Endast från allmänna tänkesättet kan en förändring åvägabringas genom insigt och erkännande deraf, alt arbele utgör personligheters typ, att dess resultat endast under naturvidriga förhållanden kan skiljas ifrån detsamma och ifrån den individ, hvaraf arbetet eller verksamheten utgör en del. Finner man och erkänner allmänt, att arbetets väsende är sådant vi här sagt, hvarje individs egenhet, egna och egande sak, således till sitt innebåll bestämdast af allt konstituerande en egande rätt, så måste man också inse, att arbetets resultat är i idten oåtskiljeligt från Verksamheten sjelf. Man skall då finna, att det endast är genom cn förvridning af vVerldsardningen. SOM den hemedlade kan,