Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 3

— kanske på Old Bailly — kanske vid galge —kanske på deportationsskeppet, jag vet hvaq det vill säga! Jag var natt och dag fastkedjac vid (Nn gynnare, sådan som du, — tämjde ja honom icke — störde jag icke hans sömn H:, hål — du ser litet mindre pickhågad u nu — din kanalje.n Varney hade icke förr baft någon känt fruktan. Men den tafla, som nu uppdrogs för hans ret!:ga inbillning, alltid benägen att ruva öfver skräckbilder, — föreställningen om en sådan följeslagare — att vara fistkodjad vid honom dag och natt — nedslog hastigt hans mod; — bilden stod framför honom, tydlig såsom ÖOulaos Oneiros — den Elaka Drömmen hos Grekerna. Han drog dupt eter andin. Liktjufvens iröga förstånd insåg, att han satt skräck i sn motståndare, hvilket tillfredsställde hans råa sjelfkönsla; han drog sig långsamt, tum för tum, tullbaka inom dörren, följd af Varneys förf:rade, stirrande blick — och tillslöt dörren med sådan häftghet, att ljuset utsläcktes. Varney vigade icke — ja, han vågade icke — ropa åt Grabman efter nylt ljus: han skyndade tyst och med rädda steg utför de mörka trapporna; med ena handen trefvande efter portklinkan, med den andra omfattande pistolen, lyckades ban slutligen alt komma ut på gatan och stannade ett ögonblick i fria lufen, för att hämta sig; kallsvetten dröp från hans panna, hans lemmar darrade Jikt en menniskas, som varit på elt hir nära att krossas under ett ramlande hus. VI. DEN PLUNDRADE MADRASSEN. Ati mir Grabman sof lugnt den natten, ör troligt nog, ty hans ginflaska Var följande morgon tom; och det var med mer än vanligt tunga ögon han följds Becks rörelser, då denne efter vanligheten öppnade luckorna till dt lilla sofkyffet, som gränsade intill förmaket, borstade sin herres kläder, gjorde upp eld, satte på tekitteln och uppdukade frukosten, såmedelst undanstökande sina morgongöromål, innsn han gick till dagens värf. Grabman sträckte sig och skakade af sig sömnen, när erinringen om det uppdrag, han åtagit sig, angenmt genom