Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 3

Article Image
lma skära, som tillfredsställer er hämd? Se mi icke nu längre i Helenas ansigte henne mors drag? Har ni förgätit eller förlåtit Willian Maingwarings trolöshet? Gabriel Varney,, sade Lucretia med ihålig och darrande röst; i det ögonblick, då hel: min varelse var uppskakad, då jag hörde. tåget slitas från ankaret och såg stormens demoner samlas krivg min farkost — i detta ögonblick böjde jag mig lugnt ned och kysste min rivals panna, och jag frammumlade en ed, som tycktes icke ingifven af min egen säl, utan af ett hemligt inflytande; hvilket från detta ögonblick var gifvet åt mitt öde — jag svor, att det svek, man föröfvat emot mig, skulle straffas — jag svor, att min varelses undergång skulle återfalla på den panna, jag kysste. Jag svor, alt, om skam och vanära kunde läggas till det arf, jag gålt miste omj skulle jag icke ensam lida den obarmhertiga verldens förakt. I höjden af min ångest såg jag på långt håll altaret smyckadt, brudkammaren tillredd, och jag utandades min förbannelse, mäk:ig som en profetia, öfver den äktenskapliga härden och den äkta sängen. Och du inbillar dig, att jag skulle rädda det afskyvärda barnet af en alskyvärd förening ur dina klör? — Men är tiden inne? Din stund må vara kommen — men min? Det låg något så förfärligt i hans medbrottslings blick — ett så oförsonligt hat i hennes röst — att Varney, så bof han var, och ehuru han i detta ögonblick. öfverlade om-det skändligaste, det förlärligaste brott, bleknande studsade tillbaka. Madame Dalibard återtog i en något mildare ton, men förmildrad endast af förtviflans ångest — Ack, att det varit annorlunda! Införlifvad med brottet — utan makt att emotstå den onda driften i mitt förhexade hjerta — med en medbrottsling, som, af ödet mig påtvingad; förer mig allt djupare in i afgrundens labyrint — med svek på. svek, brott på brott, vanära hopad på vanära, står jag här, sjelf undrande, att icke blixten träffat mig, att icke naturen från sitt bröst förskjutit en lefvande skymf för alla dess lagar! Låter icke mitt be

30 januari 1847, sida 3

Thumbnail