syningsmännen bBerckman och Lennberg nyssbemälde dag den 46 Maj 1843 afgifna rapport, gifva vid handen, öfver omförmäldte mål, i och för hvilket Wahlgren, Carlsson och Gahnström sagt sig hafva varit i poliskammaren tillstädes; derstädes förevarit endast en dag och icke den 45 Maj, då det af Odin åtalade uppträdet, enligt hans angifvelse, skall förefallit, utan den 46 i samma månad; dels ock att Wahlgren, Carlsson och Gahnström, som alla tre vid den tid, hvarom fråga är, varit i tjenst vid Kongl. Svea lifgarde, Wahlgren såsom gardist samt Carlsson och Gahnström såsom korporaler, förmält sig hafva vid det omvittnade tillfället varit klädda i uniform, men att deremot vittnena Presto och Löthman intygat, att de ifrågavarande dag icke i poliskammaren sett nägra i uniform klädde gardister; samt emol Carlsson dessutom särskildt, aut efter det Thomasson vid förhöret den 28 Januari anmärkt, att af uppgifne skäl reqvisitionen å Wahlgren, Carlsson och Gahnström till inställelse i poliskammaren den 45 Maj icke kunnat äga rum, Carlsson, på sätt protokollet för den 44 Februari omförmäler, i afse-ende å tiden då slagsmålet med uppsyningsmannen Lennberg förefallit och reqvisition till inställelse vid polisförhör ankommit, haft uppgifter, som stå i strid med ofvanberörde af gevaldigern Jäderin ingifne handlingar; emo! Fagerström, att han varit i betydlig mohn ostadig i sitt vittnesmål, i thy att, sedan Fagerström först vid förhöret den 23 December och vidare den 43 Januari omständligt berättat, hurusom, bland annat, Odin vid det omvittnade tillfället, efter att hafva från öfverståthållareembetets för polisärender sessionsrum kommit ut i förstugan derutanför, blifvit af gevaldigern Jäderin förd ifrån nämnde förstuga in 1 poliskammarens så kallade lilla förmak, hvilket icke något annat vittne haft att omförmäla, samt vidare, med tillhjelp af gevaldigern Thomasson, till det så kallade skrifrummet, men andre vittnen deremot intygat,att Odin vid det omvittnade tillfället kommit direkte från sessionsrummet ut i lilla förmaket, samt gevaldigern Jäderin jemväl anmärkt att, af uppgifne orsaker, det icke varit en möjlighet för Fagerström att kunna iakttaga en del af hvad han förmält sig hafva i förstugan förmärkt, Fagerström omsider, på sätt protokollet för den 25 Februari utvisar, ändrat sin ofyanberörde vid flere rättegångstillfällen vidhållne utsago, och förklarat att Fagerström icke i ofvannämnde förstuga utan i den, som leder till stora förmaket först varseblifyvit Odin och Jäderin, hvarförutan förekommer, att, enligt hvad ett till rätten den 28 sistlidne Januari ingifvet bevis af kanlisten hos öfverståthållareembetet Carl Juringius innehåller, Fagerström icke skall, såsom han, den 43:d i nyssnämnde månad inför kämners-: rätten uppgifvit, den 45 Maj 4845 i sin dåvarande egenskap af polisuppsyningsman hos öfverståthållareembetet haft befattning med något derstädes förehaft mål; emot Berckman, att han först vid förhöret den 23 December sistlidne år uppgifvit, att det af honom då omvittnade uppträde emellan Jäderin och Odin skall förefallit den 45 Mars 41843 samt att, sedan Berekman derefter: vid förhöret den 13 sistlidne Januari ändrat denne uppgift cch förmält uppträdet hafva timat den 45 Maj 1843, har förklarat sig hafva för denne ändring hämtat stöd af anteckningar, som han förvarat från sin tjenstetid, rörande bland annat ett mål, som han sistnämnde dag jemte dåvarande polisuppsyningsmannen Johan Lindberg skall haft hos öfverståthållareembetet för polisärender, men att deremot denna förklaring blifvit vederlagd genom ofvanberörde af kanslisten Juringius utgifne bevis, enligt hvilket hvarken Berckman eller Lindberg den dagen haft befattning med något mål hos öfverståthållare embetet; samt emot Larsson, att han inför kämnersrätten den 144 sistlidne Februari såsom anledning till sin närvaro i poliskammaren vid det åtalade tillfället uppgifvit, att han varit tillstädes i och för ett mål, som likväl, enligt bvad ett den 25 i nämnde månad till rätten ingifvet diariibevis styrkt blifvit och af Larsson sedermera lemnats obestridt, ,hos öfverståthållare embetet förevarit och slutligen handlagts redan den96 Oktober 4842 eller mera än ett halft år före det ifrågavarande tillfället; och pröfvar rätten, med afseende af hvad sålunda förekommit och med stöd jemväl af 47 kap. 26 S rättegångsbalken, skäligt förklara, det Wettergrens, Wahlgrens, Carlssons, Gahnströms, Fagerströms, Larssons och Berckmans vittnesmål, bland hvilka de sex sistnämndes dessutom i allmänhet äro stridige så väl sig emellan som i väsentliga delar emot andra vittnens utsagor, icke kunna tilläggas laga vitsord, utan varda de! utan afseende lemnade; men rätten finner fulla skäl ej vara för handen att, på sätt yrkadt blifvit dessa personer till ansvar för falskt vittnesmål fälla; blifvande Wettergrens, Wahlgrens, Carlsons, Gahnströms Fagerströms och Berckmans påståenden om ansvar å Jäderin och Thomasson för deras emot nämnde vittnen i sådant afseende förde talan ogillade. Hvad emot vittnena Holmberg och Lindberg blifvit anmärkt -oeh förekommit, fianer kämnersrätten icke vara af den beskaffenhet att laga vitsord skär -ligen må deras vittnesmål. frånkännas, än mindre att Holmberg och Lindberg kunna i följd af samma vittnesmål till ansvar fällas; likasom rätten ej kan bifalla det emot vittnena Påhlbom, Sahlin, Holtz heit och Öberg framställda yrkande, att de måtte för återgångsvittnen förklaras; men rätten anser sig deremot icke kunna å Holmbergs och Lindbergs ansvarstalan emot Jäderin och Thomasson för de emot bemälde vittnen framställde påståenden, fästa afseende, destomindre, hvad Thomasson beträffar, som han icke uttryckligen deltagit i något yrkande emot Holmberg och Lindberg, likasom ej eller emot förrbemäldta vittnet Berckman, hvilka trenne vittnen i sina vittnesmål ej haft något besvärande emot Thomasson att anföra; och följer häraf äfven, att Lindbergs serskilda yrkande af ansvar a Jäderin, för det denne skulle vid ett tillfälle under rättegangen inför kämnersrätten yttrat att Lindberg vore bland Odins köpte vittnen, varder utan afseende lemnadt, synnerligast som af det utaf Jäderin vid förhöret den 43 sistlidne Januari till Odins rättegångsbiträde protonotarien Bror Hervan hafde yttrande: Jo dertill har jag rätt, då ni köper falska vittnen; hvilket yttrande måste antagas vara det af Lindberg i ansvarspåståendet afsedda, ehuru a i sammanhang med Lindbergs vittnesmål, icke be1 sammaäallete ftäderin dermed afsett äfven