Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

RR a GS en rätt att uppträda såsom sjelfständig näringsdkare, hvilket påstås hafva till följd icke blott att alltör många näringsidkare uppstå, bvargenom deras ställning blifver i högsta måtto säker, och den ene rycker brödet från den madre, utan äfven och slutligen att de stora kapitalisterne undantränga alla andra och ensamme bemäktiga sig hela marknaden. Den skenbara fördel, hvilken under detta system skulle tillkomma arbetarne, at! nemligen kunna öfverg2 en mästare, som betalade deras arbete alltför lågt, och sjellve uppträda såsom näringsidkare, blir sålunda i sjeliva Verket ej nå; ;y huru vilja de, på sina låga arbetslöner le, för begynnandet af en näring erforderliga vesparingar; och om de än kunde samla en tylver, icke kunna de tänka på att täfla med lesse store tillverkare, för hvilkas medtäflan leras mästare duka under. Det nya systemet föreställer man sig slutigen, leder dertill, att all den vinst, industrien sifver, hopas på några lå rike och mäktige, unler hvilka de öfriga, så mästare som arbetare, blifva slafvar, då åter gamla systemet mera emnt fördelade lotterne, belönade arbe!arens lit och skänkte landet en talrik klass af, om cke i allmänhet rike, likväl burgne medborsare, hvilka egde mera skäl att älska detsamna, än dessa förtryckta massor af arbeiare, om vid hvarje omstörtning anse sig hafva allt utt vinna. Härmed hbafva vi genomgått hvad afnäringsvångets försvarare hufvudsakligen anföres till dess fördel, liksom de iörebråelser de göra det fria systemet. Det återstår att tillse, hvad som kan vara att säga deremot. Hvad först beträffar produconternes lycka under det gamla systemet, så anmärkes icke utan skäl emot densamma, att tryggheten för dem, som befinna sig inom skriet, vin-es på bekostnad af alla de öfriga samhällsmedlemmarne, hvilka skråordningen beröfvar rätten att arbeta. Betrakta vi till en början arbetarens olika ställning uuder de båda systemen, så medgifves gerna, att tänkte man endast på letta fåtal af arbetare, hvilka äro lärlingar eller gesäller, eller mästare, och såsom sådana cga arbetsförtjenst, så vore skråförfattningens bibehållande, åtm nstone uti modifierad gestalt, för dm önskvärdt. Men man får icke för denna jemnförelsevis ringa mängd glömma de tusende, som begära bröd, denna massa, som vexer och ständigt vexer i trots af den nöd, som härjar dess leder. Staten måste lagstifta ör alla och får aldrig glömma det större analet för det mindre. Dessa sina arma barn, som kallas proletärer, måste den lemna arbete, atvägar alt lörsörja sig, om det än medgifves, all man, så vidt möjligt, bör söka tillstoppa den källa, hvarifrån denna menniskomassa, som, derest man ej delar brödet med den, synes väl stånd att omstörta samhället, framqväller, och Iramför allt vakta sig alt stifta lagar, som kunna synna dessa hotande skarors tillvext. Bland sådana lagar räkna vi imedlertid icke dem, som medgifva individen att så långt möjligt försörja sig uti sitt anletes svctt, med sitt arbete. Vi tillskrifva icke dessa lagar proletärernes hotande tillvext; y, trots allt hvad m.n skulle förmoda, är det icke möjligheten att bärga, alt försörja sig och familj!som framkallar dessa menniskomassor. Dessa uppstå just der, hvarest nöden är som störst, så stor att len förqväfver den moraliska känslan och kommer menniskan att, såsom djuret, blindt följa sina drifter. Då man åter der, hvarest menniskan eger utvägar att försörja sig, ser henne, innan hon knyter äktenskapets band, afvakta en tid, då hon kommit uti den ställning att hon kan sörja för en familjs b-hof; så rältar sig ullvexten al folkstocken efter hvad som bör atgöra normen derför, eller möjligheten af bergning. Det är vigtig , alt man måtte inse detta, af erfarenheten vitsordade, förhållande, enär ngenting är vanligare, än att på lagar, som afse att förskaffa den fattige arbetsförtjenst, ESRI EV ENA ee NN NER ESSIN RN RAR ANN