kasta beskyllningen för proletärernes tillvex och pauperismens tilltagande. Ingenting kar vara origligare; ty, såsom sagdt, der, hvares nöden öfverstiger alla gränsor, der stiger äfver befolkningens antal utöfver de samma, och de finnes, för att hämma denna onaturliga tillvext intet annat medel, än att bereda hvar och er arbete, med ett ord, medgifva alla rättigheter att ärligt och med sitt arbete försörja sig Fåfängt invänder man här att undergång förestå de egentligen så kallad: näringsidkarne, om hvar och en skall ega rättighet att förfärdigs hvilket arbete som heldst och försälja detsamma. Vi säga, att uti detta fall må alla dela lika öde, och om någon blifver utan arbetsförtjenst, så är det icke den skicklige, den ordentlige. I alla fall visar erfarenheten från de länder, der näringsfrihet redan en längre tid varit införd, att arbetsförtjenst icke fattas der mera än på de ställen, der skråen äro bibehållna, fastän det ej bör nekas att under båda dessa förhållanden marknaden kan bli öfverfyl!d på serskilda varor, om för minga näringsidkare på samma gång producera alltför mycket af enabanda tillverkning. Men detta torde minst vara att befara under systemet af frihet, emedan der alltid finnes den tillflykten, att utbyta det yrke, som ger ingen eller ringa vinst, mot det som ger högre. Men, säger man, det finnes en gräns för konsumtionen, då åter, om alla ega uppträda såsom producenter, produktionen blifver snart sagdt obegränsad, eller åtminstone vida öfvergår behofvet och möjligheten af afsätlning. Till svar härpå upprepa vi, eller att bristande afsällning kan uppstå, då för många näringsidkare producera samma vara, men deremot kan aldrig marknaden bli öfvertylld på alla slags varor på en gång, annat än för den händelse, att en alltför stor d:1 af befolkningen icke är konsument i egentlig mening, d. v. s.icke eger medel att derför tillbyta sig varor, eller också under periodiskt olyckliga konjunkturer af missvexter m. m., som ej bero af det ena eller andra systemet. Medel att tillbyta sig don andras tillverkningar erhåller åter den attige just derigenom, att äfven han eger varor att afyttra, och sådana alstrar han, så snart han eger använda sin arbetskraft, hvars produkt alltid blifver en vara, den må förfärdigas för en entreprcnörs eller för arbetarens egen räkning. Dessutom torde man böra besinna, alt möjligheten för cn nation att deltaga uti verldshandeln, beror jus derpå, att den af vissa varor, som ännu äro bogärliga å verldsmarknaden, producerar mera än hvad inom landet kan förbrukas, och att sålunda en uppdrifven produktion är nödvändig, dels för att tillbyta sig de varor, landet sjelf icke förmår frambringa, dels för att i landet indraga främmande penningar. Näringsfrihetens motståndare hafva påstått, att skråsystemet vore det bästa skydd för arbetarens rätt. Vi hafve visat, att den endast skyddade skrånas arbetare, med förbiseende af alla andra, men äfven hvad dessa beträffar, så vidt med dem förstås gesäller och lärlingar, så skyddas de, åtminstone mot sina mästare, bäst derigenom, att de förre, i fall desse bjuda till att nedsätta arbetslönerna, kunna säga: vi arbeta icke hos dig, utan gå att försörja oss sjelfve, ja, till och med blifva sjelfve mästare. För öfrigt gör man sig en ganska oriktig föreställning om det hitölls varande förbållandet, om man kan tro, att alla, i skrån inskrifna, arbetare ägt tillfälle till. arbetsförtjenst. Sådant är icke händelsen åtminstoxe uti vårt land. Af nära 7000 gesäller har knappt häliten hittills ägt jemn och stadig sysselsättning, medan den dfriga delen dels tidtals saknat arbete, dels sysslolös fått drifva landet omkring, så att många deribland utgöra ett slags vandrande tiggarmunkar, hvilkas beröring med allmogen för denna icke är a det mest fördelaktiga inflytande. Man bör ej förgät ja alt desse arbetslöse gesäller hindrades af skråförfattningen alt på egen hand arbeta, dels så länge de icke innehade erforderliga år, dels emedan de icke ägde råd afligga det dyra mästareprof denna fordrade, dels ock af de andra dryga afgifter och onödiga former, denna och andra gamla författningar för mästerskaps vinnand2 påfor-: drat. Det lärer icke kurna nekas. att denna sysslolösket utgjort en dryg beskattning på lan-, det, och att! allt, hvad desse arme kunna i följd af den nu lemnado försörjningar!tten produc :ra, jemförelsevis leder tll vinst bide för dem sjelfve och det hela. KSO NETA FESTER HATAS TEE seem FE SE FE lan nan HANN.