Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

Den omständigheten att han, oaktadt alla sina naturgåfvor, icke rönt bättre framgång i lifvet, tillskref han bekymmerslöst sin filosofis öfverlägsna vishet. D.t skulle gått bättre för honom, om han mindre öfverlåtit sig åt njutninvar; — men var icke njutningen förnämsta målet för detta korta lif? Ännu oftare, då han fattades af bitter afund, sköt han skulden på verlden. Huru stor hade han icke kunnat blifva, om han varit född till rikedom och rang! Åh, han var skapad att slösa, ej att spara — att bealla, ej att smila och krypa. Han var ej dan:d att träla i lyckans tråkiga medelmåtta; Allt eller Intet måste vara hans valspråk! Det var dock sjel:beherrskning, som nu vände Varneys tankar från vissa allvarsam ma planer på Percival Saint John till deitagande i hans tre följeslagares utsvälningar: han lydde snarare sin egen naturliga böjelse. Uch, när morgonstjernan steg upp efter dena natt, han tillbragt i sällskap med: gemena, liderliga stallbröder och fala tärnor, — när, öfver qvarlefvorna på bordet och de tömda buteljerna. öfver denna scen för fråsseri och bacehanalier. morgonsolen tittade in och såg honom i all hans stoltbet öfver sina kroppsliga företräden och öfver den cynska klokhet, hvarmed han förstod att hålla måtta i lastens ulöfning; — när den såg honom skön, frisk och blomstrande midt ibland dessa valtlagda ögm, dessa rödpussiga kinder och raglande vålnader: — såg, huru han, under ett ohyggligt skratt öfver det skådespet, han tillställt, med dj fvulskt förakt sparkade undan den nyss smekade nymfen. hvars hu:vud hade hvilat vid hans bröst, och ensam m d stadiga steg trädde ö:ver tröskeln ut i den friska, sunda morgonluften; — då njöt Gubriel Varney sin helvetiska fåfingas afskyvärda triumf och fråssade i känslan al öfverlägsenhet och makt. Emellertid hade unga Percival, sedan han