Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

lalning kl. 6 eftermiddagen. RER ERE r———— REELLT RRREREREREREE—ELL NÅGRA BETRAKTELSER I ANLEDNING ÅF DEN NYA NÄRINGSFÖRFATTNINGEN. För alt bedöma en lag, er ordras i främsta rummet att prölva rigtigheten af de principer, på hvilka lagen hvilar. Vidare måste man tillse, huruvida och hvilka inskränkningar uti prineipen äro påkallade, samt om lagen vetat at på rätt ställe vidtaga sådana. Men icke nog härmed; det återstår ännu att betänka, om lagen i rättan tid tillkommit, d. v. s. om den af beho:vet påkallats, om dess redaktion är tjenlig m. m. Man finner genast, att de nya näringsörfattningarne hvila på grundsatsen af näringsfrihet, men att denna grundsats icke blifvit till sitt hela omfång genomförd, utan är betydligen modifierad. Det kan förtjena taga i betraktande, först huruvida näringsfrihetens grundsats kan anses riktig och tillämplig; sedan, och om denna undersökning gifver vid handen, att principen icke utan modifikation kan genomföras, hvilka inskränkningar enligt sakens natur äro erforderliga, och om förf. vetat vidtaga dessa, eller innehåller andra mindre vigtiga och njidvändiga. Är frågan endast om, hvilket system är det för sjeliva produktionen fördelaktigaste, eller det, hvarunder den största massa af produkter frambringas, så lärer det numera icke vara tv:st underkastadt, att företrädet i sådant hänseende tillkommer näringsfribetens system. Invändningarne mot detta röra också icke längre frågan om dess förmåga af den högsta möjliga produktion, utan systemets inflytande på producenter eller arbetare, ty hvad konsumenterne angår, är äfven företrädet af det fria systemet erkändt. Man har således att sysselsätta sig endast med de inkast, som deremot blifvit gjorda uti producenternes eller arbetarnes intresse. Under gamla systemet (ör att med detta namn beteckna det af slutna skrån och näringstvång), säger man, var ej mindre arbetarens än entreprenörens väl föresedt. Flere mästare, flere handland2 antogos då icke, än som fordrades för att motsvara behovet i delta hänseende på hvarje ställe och som sålunda kunde berga sig. Förhållandet med arbetarne blef i sjelfva verket detsamma, då entreprenörerne blott antogo det för deras arbete erforderliga antalet, hvilket åter var underkastadt genomgåendet a! vissa lärooch gesällår m. m. d., och efter förloppet af dessa egde uteslutande rätt till mäjaterskap O. S. V. Näringstvånget, heter det--vidare, hindrade äfven denna alltför stora befolkningens tillvext, hvilken åter är cn följd at det system, under hvilket hvar och en äger bosätta sig såsom -sjelfständig näringsidkare och, begagnande denna rättighet och i förtröstan på de väntade fördelarne deraf, gifter sig och frambringar en afföda, hvilken endast tjenar till att öka arbetarnes antal och sålunda nedsätta arbetets värde och följaktligen arbetslönerne. Under det gamla systemet åter var arbetarnes rätt tryggad icke blott derigenom, att deras öfverflödiga tillvext hindrades, utan äfven genom det sätt, hvarpå de så att säga be:ordrades och befriades från intrång af dem, hvika icke genomgitt lärooch gesällår, aflagt prof m. m., den enda väg, på hvilken man kunde blifva mästare. Under frihetssystemet åter erfordras intet af detta. Här äga alla rätt alt uppträda såsom arbetare inom yrkena. Arbetslönen inom de samma nedsänkes till följe hära, till likhet med den för dagkarlar i allmänhet gällande. Åren, tillryggalagda uti yrkets tjenst, gifva intet företräde. Högre arbetslön tillfaller blott den skickligare, men arbetsdelningen och machinerne hafva i betydlig mon förminskat behofvet af den personliga och handaskickEgheten. Ofta utan arbete, alltid med arbetet lågt b-taldt, framsläipar den fattige arbetaren ett uselt lif, till dess sjukdomen eller orklösheten eller d5 den afbryter hans slafveri. Under näringsfrihetssystemet äger hvar och