Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 1

hemskt och djupt allvar hade studerat. Utsväfvande och slösaktig, kastade han bort penningar, så fort han förtjente dem; makt och höghet lockade honom ej. Midt under de arglistigaste stämplingar af hans ondska, den flitigaste utöfning af hans konst, kunde den lumpnaste sinnesretelse, ett verkligt lappri, afleda honom från hans syften. Hans bjerta var med Falri i liderlighetens nästen, hans fantasi med Aladdin i palatset. Att lysa Var hans käraste önskan; han sökte på allt sätt väcka uppseende med sin person, sitt tal, sin klädsel ej mindre, än med sina talanger. Man lefde ur hand i mun; brott, hviika det ej är vår afsigt att här afhölja, hade tidtals gjort honom rik för dagen, men hans laster hade snart åter gjort honom fattig. Lyckan eller hans stjerna, såsom han kallade det, hade varit honom bevågen: — han var ej hängd! — han lefde; och, som han tillryggalagt större delen af sin samvetslösa bana i främmande land och und:r andra namn, så hade man här, i hans eget land, der Kan bar sitt rälta namn, ing.n bestämd tillvitelse att göra hans karakter i allmänhet, oaktadt ett visst något, för hv lket man ej kunde göra sig reda, men som föreöll tvetydigt och väckte misstroende, gjord: hans sällskap motbjudande för den kloke och ingaf den erfarne och förståndige en dunkel oro; och hans oordentliga lefnadssätt var naturligtvis föga kändt utom kretsen af hans förtrogna vänner. Häraf kom, att han hyste det mest inbilska förtroende till sig sjelf — ett förtrocnde, grundadt på hans mod och stärkt af erfarenheten. Hans samvele var så ytterligt förslöadt, att han väl kunde betraktas såsom ett slags fenomen i sitt slag: en menniska, som alldeles saknar samvete. I olikhet med Conrad, kände han sig sjelf icke för en bof;, allt, hvad ban om sig sjelf visste, inskränkte sig dertill, att han var en utmärkt klyftig karl, utan fördomar och widskepelse.