Aftonbladet – 25 januari 1847, sida 2

Bekymmer! Hvarföre det? Kommer du ihåg, min flicka, hvad jag lästc högt för eder båda ur sir William Temple qvillen innan John lemnade oss ?, Helena förde handen till pannan och svarade med en hastighet, som viltnade om ett lik: qvickt, som starkt minne: Ja, var icke meningen denna, fastön jag icke är rätt säker om ordalydelsen: Att vilja hafva något, som v icke hafva, och vara något, som vi icke äro, är roten till allt ondt. Du har godt minne, min söta flickal Åh jar, svarade Helena skälmskt; jag mins också hvad kusin John svarade: om sir William Temple hade praktiskt utvecklat denna teori, så hade han hvarken blifvit ambassadör i Haag eller —) Bah! gossen har aldrig varit svarslös, afbröt m:r Fielden, litet stucken. Der hafva vi nu marknad n, min vän. Den är mer i din smak, ser jag, än sir William Temples filocofi.n Helena hade rätt — marknaden var väl ingen österlänsk bazar; men hvilket nöje gaf den icke hennes .unga, för hvarje intryck öppna sinne. Gungorna och ringdansarne, de schene rariteten som förevistes, stånden ända ned till de förgyllda pepparkaks-kungarna och droltningarna — allt roade henne. Sannt poetiska själar äro synnerligen roade af lif och rörelse, af alt se menniskor muntra sig. Om rörelsen är verkligen glädtig, såsom den är om helgedagarna på landsbygden, så deltager en sådan natur omedvetet i den allmänna glädjen. Men är det en frisk och tillkonstlad glädtighet, såsom på en förnäm bal, der det stela ansigtet och de långsamma stegen förneka tillställninsens uppenbara syftemål, så blir en sådan natur ledsen och förstämd. Häraf kommer, att inkänsliga och idealiska menniskor snart blifva outsägligt trötta vid de så kallade fashionabla nöjenas evigt enahanda. Häraf kommer, att samma person, som med lifligaste nöje skulle delaga 1 dansen på en gräsplan i en by, kan finna let ytterst tråkigt på Almacks. Orsaken är cke den, att scenen för ena nöjet är en gräsplan på landsbygden och scenen för det andra