dande, eggande, härdande .... af den unga tankekraften hos lärjungen? Verkar då icke läraren efter det nya systemet lika mycket och ännu mera i dessa afseenden? Hvad som gör hr Hi bok icke blott upplysande. utan tillika ganska pikant (utan att dermed likväl åsyfta någon annan effekt, än ämnets ytterligare utredande), är en mängd på sina ställen inströdda yttranden, reservationer, tankar, m. m., af skolmän, tillhörande sjelfva de gamla verken. I form af Bilagor äro dessa i synnerhet samlade vid arbetets slut. Man inhemtar här hvad män, sådane som Sporsen, Crameår, Westerlund, Söderberg och Nordqvist, m. fl, sagt i ämnen, som väl ingen skall påstå, att de icke tillräckligen känt. Glädjande är härvid att se hvad sanningens makt dock stundom har kunnat utträtta på personer inom ett yrke, der man visserligen, till följd af föreställningen om lärdomens nära sammanhang med anda och sanning, alltid anser sig berältigad att finna dessa sednare segrande; men dock af erfarenheten ej sällan märker sig bedragen på hoppet härom. Gerna önskade vi, att all ursäkt, som billigtvis kan gälla för gamla skolans förfäktare, måtte för dem vara att tillgå; och dit räkna vi i synnerhet en omständighet, som så ofta vidlåder den menskliga svagheten, att öfvervärdera det man sjelf en gång lärt, liksom methoden, hvarefter man lär det. Om man t. ex. tänker sig män, som snart sagdt ingenting annat kunna än latin ), åtminstone intet annat i sin ungdom egentligen lärt, så skall det synas dem himmelskriande, att man icke härpå lägger mensklighetens hela väl och ve; ty de fatta deraf lätt den tanken, att man vill nedsätta deras personliga värde, eller gifva dem den bittra lexan, att deras egen uppfostran, om icke hela deras lefnad, varit till större delen bortslösade på doktriner af mycket underordnadt värde. Sådant har mången svårt att smälta, när han är till åren, och icke kan göra om sin edukation. Det är väl sant, att man hos bildade män, i synnerhet under synpunkten af christne, borde kunna förutsätta någon uppoffring af sjelfkärleken, af tron på den egna fullkomligheten, af fördomen om alltings qvarstående på samma punkt, så stridande mot den heliga skrifts lära om fåfängligheten. Men vi begära ej för mycket. Det är begripligt, att i skolväsendet, såsom i allt annat, en mängd förstenadt måste innas, hvarpå verkan endast småningom kan söras. Vi veta således rätt väl, att hvad vi vär och många gånger förut sagt i dessa ämnen, blott är att betrakta som en droppe, af emförelsevis liten kraft, men dock så småninsom utträttande hvad den skall. Intet bättre nåtto torde derföre nu gifvas för det gamla kolverket, än följande, som, jemte sin sanning, var fördelen att vara klassiskt: Fulla cavab lapidem, non vi, sed sepe cadendo, — ) Att de verkligen kunna def, antaga vi obesedt, för att ej sträcka polemiken längre än som behöfves.