Aftonbladet – 24 december 1846, sida 1

ERE TEE SLAS NOA EORRESPONDENS-ARTIKEL. Christiania i December 1846. PALMBLAD OCH NORGE. Af alla de invändningar mot ett friare och fullständigare ordnande af samhällsförhållandena, som de sednare årens politiska rörelser i Sverige framkallat gifves knappast någon, som i sig sjeli är af så märklig beskaffenhet, som den för någon tid sedan af proessor Palmblad, under titel IKonungariket Norge, m. m. utgilne partiskriit. Det kan icke förnekas att hr professor Palmblad haft ett-både obehagligare och -mödosammare arbete än de flesta af bans föregångare och medkämpar, emedan han icke endast har måst nedlåta sig till, på sitt sätt, att studera de der norska sakerna, utan äfven beqväma sig Ull att bearbeta dem så länge och så väl, alt — i trots af de omistliga ziffertalen — dot kunnat lyckas honom att få tillsamman ett Konugarike Norge, som visserligen högst få Norrmän skulle vilja vidkännas, men som icke desto mindre eiler kanhända just derföre, är godt nog till sitt bruk. Det är eljest lätt begripligt huru hr Palmblad har kunnat falla på att vandra denna långa och besvärliga omväg lör alt komma till målet. Behovet af friare samhällsförhållanden och ett förändradt representationssätt har år ifrån år blilvil mer lifligt kändt i Sverge, och liksom det icke längre låter afvisa sig med tomma ord eller maktspråk, så har en flerårig erfarenhet visat, att de af detta behol framkallade s räfvanden, långt ifrån att försvagas, under det hårdnackade motståndet, som hittills ifrån ett visst håll gjort dem hvarje fotsbredd land stridig, snarare stålsättes och härdas i striden, tillväxa och trivas väl under anfallen. Detta var ock något som man kunde vänta sig. De hafva det allmänna tänkesättet, det sunda förnultet och tidsandan till bundsförvandter och till fältrop: framåt!,, under det att det konservaliva partiet finner sig inskränkt till defensiven och den tröstlösa manövern: på stället marchel För hr Palmblad, som är en gammal er:aren politikus, polemiker och journalist, kunde det icke länge blifva döljdt, att de förfallna saker på försvarets väg icke stå att rädda, och han beslutade derföre att taga till offensiven och föra krig:t inuti fiendens land, visserligen icke för att se Sverges nuvarande statsskick orubbadt och segrande på ruinerna af den sargade norska konstitutionen (han vet nog att den icke faller för en bok, huru tjock denna än kunde vara), utan för att om möjligt gifva svenska reformverket en tillbakaskridande eller vacklande gång, genom att framhålla för sina landsmän en hop askräckande exempel, hvilka författaren bemödar sig alt hbemta från denna konstitutionons användande 1 det verknga Lhivet. Detta är nu en taktik, som under andra oms ständigheter kanske icke skulle vara så oå!ven, men som vid detta till:älle sannolikt skall blifva utan inflytelse på stridens utgång, och på författarens sida slutas med utropet: operam oleum perdidi! På det att icke det vexande trädet skall spränga sin bark, har naturens herre bestämt det att vexa och ulvidga sig i samma förhållande som trädet tillltager i om ång. Men samhällsförhållandena äro naturens bark, och man får således, för att förekomma sprängning, icke endast finna sig uti, men äfven sörja för, att dessa utvidga sig i samma grad som folkets politiska sjellmedvetenhet, utvecklar sig och det inträder i sin myndighetsålder. Men utom det att således i sjelfva sakens natur finnes ett oöfvervinneligt hinder mot de Palmbladska attentaternas framgång, är företaget äfven i andra afseenden så skröpligt och fullt af missvisningar, att det icke kan annat än stranda. Väl är det ett beklagligt faktum, att brödrafolken ännu äro alltför litet bekante med hvarandras inre tillstånd och förhållanden, men det går likväl icke derföre an att draga så obesinnadt vextlar på denna obekantskap, som hr Palmblad gjort; sådant är att drifva vexcelvingleriet till en höjd, som nödvändigt måste slutas med fallissement. Norge är för våra svenska bröder dock icke helt och hållet en terra incognita; dess uppkomst och framsteg