Aftonbladet – 24 december 1846, sida 1

lem alla och besteg skeppet, som skulle föra henne: ill Europa. j Det är möjligare att tänka sig än att i ord uttrycka de känslor, som genomströmmade Euphrosine vid minnet af den förra resan, hvilken förde henne till den höga namnlösa lycka hon uppleft vid en ilskad makes sida, och de dystra tankar, som hennes närvarande ensamma och nästan öfvergifna ställning uppväckte. Men det tycktes som sjelfya elementerna skulle haft medlidande med hennes lifliga otålighet. Aldrig hade något fartyg gjort en snabbare och lyckligare resa. Uti den engelska hamn, der fartyget kastade ankar, erhöll hon underrättelser att hennes man ännu fortfor att vistas i London. Hon skyndade dit. Hon var nu åter hos honom på samma ställe, i samma hus, hon stod utanför hans rum; knappt förmådde hon öppna dörren... och nu, med hvilken förtjusning hvilade hon vid den älskades bröst! Dessa återseendets ögonblick skänkte henne rik ersättning för många långa månaders fruktan och sorger. Sedan första hänförelsen var förbi, märkte hon dock till sin smärta, huru mycket lidandet hade förändrat honom. Pet var icke mer denna lifiiga kraftfulla och sköna gestalt, hvars ansigte, brynt af Indiens sol, glädjedrucket skådade mot henne; det var en sjukling, på en gång plågad af blessyrer och sinnesoro, som skild från sin bestämmelse, från sin dyra maka, från sina barn, redan länge måst intaga uksängen. Hans tankar voro städse hos Euphrosine — men att meddela henne det öde, som träffat honom, hade han icke vågat, ty han visste att hon då skulle ila till honom, och huru skulle han haft mod att anförtro den ensamma åt det trolösa hafycet, att bortrycka modren från de späda? Han visste icke om det var en dröm, eller verklighet, då den älskades milda öga speglade sig i hans, då denna hulda röst nämnde hans namn, dessa armar så ömt omslöto honom. O, Euphrosine! ropade han, är det verkligen du? du här vid mitt hjerta? ... och våra barn?