Aftonbladet – 24 december 1846, sida 1

Äro hos mina föräldrar i Indiens blomsterpark, der vi voro så lycklige. Vet du, älskade Euphrosine, jag skall aldrig återvända till detta paradis ... Aldrig! suckade Euphrosine, vid tankan på de dyrbara panter hon der qvarlemnat. Det var ditt öde, fortfor sir Williams, att du för mig måste öfvergifva allt. Frankrikes kuster har du sett försvinna, för att följa mig — Indien har du öfvergifvit, för att skynda till mig! Euphrosine, huru skall jag tacka och belöna dig? Hjerta för hjerta, hviskade hon invid hans bröst, det är kärlekens pris och belöning ... F rar, barn — herrliga namn, sköna beteckningar! Naturen förenar och Iyckliggör genom dem. Men, det gifves dock ett band, — blott ett — knutet af fri kärlek, fritt val — ofta kränkt, förnedradt, missbrukadt — och dock det evigt enda, i sin högre betydelse! För detta enda måste alla andra sjunka. Sir Williams blessyrer blefvo efter någon tid fullkomligt helade, men hans medtagna krafter gjorde det dock för honom omöjligt att längre tjena sitt fädernestand. Pen nu afslutade freden lättade äfven för honom den pligt, som redan kärleken och förnuftet förestafvade. Han begärde och erhöll ett hedrande afsked ur krigstjensten. Pe förenade utbytte London emot sir Williams landtställe, der de åter drömde sig försatta i Indiens sköna land och nästa vår återförde till dem de älskade och redan länge saknade föremålen för deras tankar, föräldrarna och barnen. Euphrosine var lycklig, öfver alla uttryck lycklig; och hvad skulle väl kunnat höja denna lycka? Hon hade ju hunnit det mål, dit hennes starka, men uppoffrande hjerta alltid längtat: ett kärlekens och lyckans hem! Hon var allt för den man, hon tillhörde; hon hade godtgjort honom allt. — honom, som, utom henne, sliten ur ycrksamhetens krets, skulle tynat bort i ett dystert och glädetomt lif.